Jeanette Winterson
har varit profilerad feminist sedan sin debut med mästerverket Det finns annan frukt än apelsiner för
35 år sedan. Alltid läsvärd, alltid rolig, alltid intelligent, fast kanske inte
nödvändigtvis i den ordningen varje gång. Hennes böcker betraktar jag alltid
som sällsamma, unika gåvor.
Så är det förstås
också med essän/pamfletten som hon gav ut 2018, Courage Calls to Courage Everywhere, för att uppmärksamma
hundraårsjubileet av kvinnlig rösträtt. Ett ypperligt tillfälle att inventera
allt gott som de senaste hundra åren har inneburit, förvisso, men även en chans
att greppa i flykten de önskningar som inte ännu infriats. För ärligt talat:
rösträtt är en sak, men sedan då? Titeln är förresten från banderollen som bars
av suffragetten Millicent Fawcett.
Det blir i första
hand en essä om mod, om det kurage som titeln indikerar. Winterson söker sig
till hemstaden Manchesters historia, och lyfter fram hjältinnor som Annie
Kenney, som slogs sida vid sida med den mer kända Christabel Pankhurst, dotter
till den ännu mer kända Emmeline Pankhurst. De slogs, ja, för det var en
våldsam kamp, men Winterson påminner oss om att de mötte hårt motstånd från
polisen, vars våldsmonopol ju inte är någon ny företeelse.
Det blir också en essä
om fientlighet, om osämja, i historieskrivningen av kvinnor som instabila
hysterikor. Winterson aktiverar sin humor när hon med överskådliga och enkla
exempel illustrerar de absurda konfrontationerna ur ett historiskt perspektiv. Vi
blir också påminda om att kampen inte enbart gällde rösträtten, och i
förlängningen självständighet, utan utbildning – att utan det kulturella kapital
som medföljde bildningen var det omöjligt att hävda sig för de moderna
kvinnorna för hundra år sedan.
Patriarkatet har en
förmåga, menar Winterson, att göra oss oförmögna att lokalisera orättvisorna.
Vi behöver inte ens ta dem för givna, utan de är en slags naturlagar: män har
varit, är och kommer förstås fortsätta att vara normen. Givetvis kan man lite
surt påpeka att flera av hennes starkaste argument redan användes av Virginia
Woolf, och när Winterson är som slöast ger hon intryck av att ha lånat sin
slentrianmässiga stil från Ebba Witt-Brattström. Så kan hon till exempel kräva
millimeterrättvisa när det gäller till exempel representation.
Men det mesta i hennes korta essä är rappt och effektivt, även om det kanske ligger i sakens natur att essäer av det här slaget har en tendens att bli lite väl svartvita, som om formatet uppmuntrar till en viss typ av förenkling (ungefär som Chimamanda Ngozi Adichies We Should All Be Feminists). Till hennes försvar finns här en klädsam uppdatering av Woolfs berömda credo där det egna rummet bara var en ingress till en egen ekonomi, i några partier om gigekonomin och prekariatet. I den datoriserade framtiden saknas kvinnor, då endast 18 % av de med examen i datavetenskap är kvinnor.
Och råden må vara
enkla, men också användbara och konstruktiva: ”Don’t protect me – respect me.
When women are respected we don’t need protection.” Winterson söker inte heller
konflikt i onödan, utan appellerar mer till samarbetet. Visst, det må vara en
idé hon har lånat från Mary Wollstonecraft, men det är inget fel i att
återuppliva idéer som inte blivit tillräckligt uppmärksammade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.