Moderskapet har
ofta skildrats i den svenskspråkiga poesin, kanske i synnerhet graviditeten och
den första periodens symbios med barnet. Tänk Aase Bergs majestätiska trilogi Forsla fett, Uppland och Loss, eller
Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner
kransen, eller Agnes Lidbecks Ur,
för att bara ta några få exempel.
Agneta Enckells nya
diktsamling (med eget namn, utan namn,
ditt namn) är ett ytterligare tillskott. Det är finlandssvensk poesi av
välkänt snitt, där man inte förvånas över idiosynkrasier som en hopskrivning av
”som om” till ”somom”, eller förskjutningar som ”andräktig” (ett ord som kan
erinra om de påhitt Peter Mickwitz roade sig med i sin i sin fyndiga ordbok Leksikon. Sett att läsa). Dessa
felskrivningar är medvetna, informerar Enckell möjligen lite väl klentroget i
en brasklapp.
Det här är då del
två i en planerad trilogi som ska behandla kärleken. Del ett kom för sex år
sedan, inte ett ord (jag är naken), och
tillägnades maken Patrick. Den här är tillägnad ”k”, som i Konrad, sonen. Med
en snygg gest knyts de två böckerna ihop av frasen ”hörde du ljudet av ditt
första skrik?” som lånas från den föregående och tar sig in i denna.
På ett sätt kunde
man säga att Enckell gör något både storslaget och anspråkslöst med sin bok.
Det stora är att den knyts till det sublima, något som antyds i de två mottona
från Edmond Jabès. Både poesin och kärleken är ju så att säga styrda mot det
sublimas domäner. Inte entydigt, förstås, för båda sysselsätter sig ju gärna
också med det löjliga. Men kärleken är storslaget kopplad till det sublima, och
likaså poesin – eller har varit, kanske man behöver tillägga, för är det inte
så att poplåten har övertagit poesins monopol på att tyda kärleken på det mest
adekvata sättet? Poesin verkar ju föra en ynklig tillvaro för tillfället.
Enckells bok är
präglad av enkel kärlek. Enkel, men inte okomplicerad. Kärleken finns i det
tillblivande, ”svävar i detaljen, alla börjors / utsträckta nu”. Hon låter
kursiveringen bli en framträdande trop, liksom (som man kan se redan i titeln)
parentesen – hon så att säga reclaimar parentesen, visar att den inte behöver
vara ett uttrycksmedel för det mindre väsentliga eller mindre relevanta. (Själv
har jag alltid tyckt att parentesen har för dåligt rykte.)
Det som ser ut som
språklig nonchalans är snarare ett medvetet myteri mot det chefskap som ett
auktoritärt språkbruk nästan undantagslöst uppmuntrar till. Födelsen utgår från
metaforer i hennes poetik men hon skyfflar raskt in några konkreta bilder för
det liv som inleds. Sonen både ges kontur och förblir anonym, eller så här: han
bevarar sin integritet i den behandling som modern ger honom: ”du frigör dig genom hålet i modersrösten.
att födas är slump och djupaste mening.” Den här typen av egensinnigt språk
borde fungera inspirerande för svenska poeter, som ibland ter sig lite väl
ängsligt inställsamma mot språkchefernas tyranni. Varför inte frigöra sig så
här?
Förlaget
presenterar Enckell med en lite passivt aggressiv framtoning, där det nämns: ”Några
böcker är prisbelönta, några prisnominerade, några har utkommit även i Sverige.”
Ja. Att det går att hitta Enckells böcker i Sverige hör till den sällsamma
typen av lycka. För här finns en balans mellan idyll och oro:
i namnet
finns
kärleken
*
i begäret
det
namnlösa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.