På omslaget män som
kramas. Det vill säga: halvt stiliserade brottare, tecknade i en stil som
erinrar om serietidningar som Buster från början av 70-talet. Boken är Leif
Homstrands Herrarna och djuren.
Holmstrand är ju – i ingen inbördes ordning alls – poet, konstnär,
romanförfattare, musiker. Det här är hans 32:e bok de senaste tio åren, i en
smått häpnadsväckande produktion, med böcker som imponerar både med sin spännvidd
och sin konsekventa inriktning mot –
Ja, mot vad,
egentligen? Hur ser denna Holmstrands estetik ut? Den som vill stifta
bekantskap med den hittar inom denna hudrosa boks pärmar ett knippe otidsenligt
rimmade dikter, omslutna av sju färglagda färgglada foton. Det ser ut ungefär som
om David Lynch har iscensatt Flugornas
herre.
Och dikterna?
Rimmen har en distansskapande effekt, åtminstone initialt. Eller så reagerar
jag med trots, i full vetskap att för många läsare är det en önskedröm med rim.
Tror många ovana läsare vill ha det så, kanske för att det är något som
nedgraderar läsningen, tar den tillbaka till barndomens ramsor och sånger, att
det blir något som skapar trygghet. En trygghet som inte undandrar sig ansvar,
eller avstår från bryderierna.
Därmed blir det hos
Holmstrand en dubbel effekt, när jag så att säga klättrat förbi en viss
irritation (mellan oss: rim känns lika uttjänta som metaforer och knitteln).
Det dubbla består i det oroliga, oroande innehållet, när det tillåts samspela
så här fritt med rytmen. Kadenserna som faller med de snälla rimmen som bryts
mot så hårda ord. Därför kan det som på ytan ser ut som mysiga och trevliga
dikter bära på avgrunder och evighetsperspektiv. Dessutom kan det som ytligt
ser ut som disparata dikter sammankopplas och visa mönster i ett narrativ, det
jag uppfattar som ett genuint konsekvent författarskap där dikterna och
böckerna hör ihop, eller rentav sys ihop.
Några återkommande
inslag: WhatApp-meddelanden, iscensättningar av ett jag, kroppar, djur,
manlighet/kvinnlighet, döden, växtlighet. Ja, han arbetar i en slags biotopisk
poetik, där naturen animeras, besjälas, men också den iscensätts – blir en
aktivt handlande instans.
Ett avsnitt heter ”Transformationer”,
och det handlar mycket om just överföringar, om trans- som prefix till allt
möjligt, det vill säga att korsa eller gå över. Mycket är identitetsskapande,
eller kanske snarare identitetssökande:
Vi var två och skars till
många fler
i kylig men tropisk
glänta.
Visst är duet/jaget som
förts ner
i myllan ett gott att
vänta,
ett smältande gott att
vänta
oss näring ger.
Det där
snedstrecket mellan du och jag är signifikativt: det som upphäver gränserna,
och som sammanbinder. Så uppfattar jag också arbetet med de etablerade
versformerna, såsom ett par regelrätta sonetter mitt i boken.
Holmstrand skriver
en besynnerlig slags dikt, som sällan väljer de enkla lösningarna. Ändå är hans
dikt inte svår, eller sökt. Ibland är den ful, ibland är den vacker, alltid är
den fascinerande och ofta både ful och vacker, så som när den utmanar vår
etablerade definition av det vackra:
Sömnen dör som allting
dör. En gryning
räcker inte. Dränkt i
feberdyning,
dränkt med kärlekshänder.
Inga stränder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.