(med eget namn, utan namn, ditt namn), Agneta Enckell, Förlaget

Moderskapet har ofta skildrats i den svenskspråkiga poesin, kanske i synnerhet graviditeten och den första periodens symbios med barnet. Tänk Aase Bergs majestätiska trilogi Forsla fett, Uppland och Loss, eller Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen, eller Agnes Lidbecks Ur, för att bara ta några få exempel.

Agneta Enckells nya diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn) är ett ytterligare tillskott. Det är finlandssvensk poesi av välkänt snitt, där man inte förvånas över idiosynkrasier som en hopskrivning av ”som om” till ”somom”, eller förskjutningar som ”andräktig” (ett ord som kan erinra om de påhitt Peter Mickwitz roade sig med i sin i sin fyndiga ordbok Leksikon. Sett att läsa). Dessa felskrivningar är medvetna, informerar Enckell möjligen lite väl klentroget i en brasklapp.

Det här är då del två i en planerad trilogi som ska behandla kärleken. Del ett kom för sex år sedan, inte ett ord (jag är naken), och tillägnades maken Patrick. Den här är tillägnad ”k”, som i Konrad, sonen. Med en snygg gest knyts de två böckerna ihop av frasen ”hörde du ljudet av ditt första skrik?” som lånas från den föregående och tar sig in i denna.

På ett sätt kunde man säga att Enckell gör något både storslaget och anspråkslöst med sin bok. Det stora är att den knyts till det sublima, något som antyds i de två mottona från Edmond Jabès. Både poesin och kärleken är ju så att säga styrda mot det sublimas domäner. Inte entydigt, förstås, för båda sysselsätter sig ju gärna också med det löjliga. Men kärleken är storslaget kopplad till det sublima, och likaså poesin – eller har varit, kanske man behöver tillägga, för är det inte så att poplåten har övertagit poesins monopol på att tyda kärleken på det mest adekvata sättet? Poesin verkar ju föra en ynklig tillvaro för tillfället.

Enckells bok är präglad av enkel kärlek. Enkel, men inte okomplicerad. Kärleken finns i det tillblivande, ”svävar i detaljen, alla börjors / utsträckta nu”. Hon låter kursiveringen bli en framträdande trop, liksom (som man kan se redan i titeln) parentesen – hon så att säga reclaimar parentesen, visar att den inte behöver vara ett uttrycksmedel för det mindre väsentliga eller mindre relevanta. (Själv har jag alltid tyckt att parentesen har för dåligt rykte.)

Det som ser ut som språklig nonchalans är snarare ett medvetet myteri mot det chefskap som ett auktoritärt språkbruk nästan undantagslöst uppmuntrar till. Födelsen utgår från metaforer i hennes poetik men hon skyfflar raskt in några konkreta bilder för det liv som inleds. Sonen både ges kontur och förblir anonym, eller så här: han bevarar sin integritet i den behandling som modern ger honom: ”du frigör dig genom hålet i modersrösten. att födas är slump och djupaste mening.” Den här typen av egensinnigt språk borde fungera inspirerande för svenska poeter, som ibland ter sig lite väl ängsligt inställsamma mot språkchefernas tyranni. Varför inte frigöra sig så här?

Förlaget presenterar Enckell med en lite passivt aggressiv framtoning, där det nämns: ”Några böcker är prisbelönta, några prisnominerade, några har utkommit även i Sverige.” Ja. Att det går att hitta Enckells böcker i Sverige hör till den sällsamma typen av lycka. För här finns en balans mellan idyll och oro:

i namnet

finns

kärleken

*

i begäret

det

namnlösa