Det är förstås
något av en bedrift av en författare att skriva en roman på nästan 700 sidor
som efter avslutad läsning ändå får läsaren att ana att mycket lämnas outsagt
och får åtminstone mig att sukta efter mer. Josefine Klougarts New Forest kretsar kring tre kvinnliga
berättare: en ung tjej som rider i skogen, en författare som tvivlar på sin
relation, samt en äldre kvinna som vårdar sin man. Det är inte helt lätt att
utröna när de olika rösterna avlöser varandra, fast viktigare än de
individuella ödena blir författarens förmåga att knyta ihop trådarna till en
enhetlig diskussion om vad ett liv utgör. En av dessa saker är vårt förhållande
till naturen.
Klougarts skrivande
balanserar det intellektuella med det sinnliga, när hon här i än högre grad än
tidigare gör avkall på konventionell intrig. I den mån man kan säga att hon
skriver snyggt gör hon det med klart fokus på skönhetens intima band till sanningen.
Det här är en bok full av oväntade insikter, av en klokhet som förvärvats mer
av inre än av yttre erfarenheter. New
Forest är en suggestiv saga. Trots formatet blir det en nästan
minimalistisk, aforistisk historia, med rader man gärna bär med sig i sina
möten med både människor och med natur.
(Också publicerad i
Vi 2/19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.