New Forest, Josefine Klougart, Johanne Lykke Holm, Bonniers

Det är förstås något av en bedrift av en författare att skriva en roman på nästan 700 sidor som efter avslutad läsning ändå får läsaren att ana att mycket lämnas outsagt och får åtminstone mig att sukta efter mer. Josefine Klougarts New Forest kretsar kring tre kvinnliga berättare: en ung tjej som rider i skogen, en författare som tvivlar på sin relation, samt en äldre kvinna som vårdar sin man. Det är inte helt lätt att utröna när de olika rösterna avlöser varandra, fast viktigare än de individuella ödena blir författarens förmåga att knyta ihop trådarna till en enhetlig diskussion om vad ett liv utgör. En av dessa saker är vårt förhållande till naturen.

Klougarts skrivande balanserar det intellektuella med det sinnliga, när hon här i än högre grad än tidigare gör avkall på konventionell intrig. I den mån man kan säga att hon skriver snyggt gör hon det med klart fokus på skönhetens intima band till sanningen. Det här är en bok full av oväntade insikter, av en klokhet som förvärvats mer av inre än av yttre erfarenheter. New Forest är en suggestiv saga. Trots formatet blir det en nästan minimalistisk, aforistisk historia, med rader man gärna bär med sig i sina möten med både människor och med natur. 

(Också publicerad i Vi 2/19)