Det är svårt att
tänka sig en tidskrift som arbetar så hårt som norrländska Provins för att hela
tiden utmana sig själv, att aldrig stagnera i ett färdigt koncept. Därför innehåller
varje nummer överraskningar, även när de arbetar utifrån givna mallar, så som
de välkomna serierna ”omläsningen” och ”numrets konstnär”. Gång på gång blir vi
påminda om hur vital den norrländska litteraturen är, och att den kanske
upplever en guldålder nu under 2010-talet.
Det går som tåget
kunde man säga, för temat för sista numret för 2018 är Inlandsbanan, som
avhandlas i flera olika texter. Själva tågresandet har ju genererat mer
litteratur än flygandet, eller säg så här: för den som flyger är alltid
resmålet själva poängen, att döma av de ständiga instagramuppdateringarna från
resmålen och de minimala rapporterna från själva flygandet. ”Flygskam” blev ett
av nyorden för 2018, och det visar sig sannerligen i bristen på dokumentation
från flygresorna, med tanke på hur vanliga de är: året 2017 gjordes 31 miljoner
utrikesresor i flygplan från Sverige. Medan tåget är ett resesätt som
uppmuntrar kontemplation och litterärt skapande …
Anna Hallberg, lika
firad som poet som kritiker, återvänder till sin ungdoms läsning av Erik
Beckmans kufiska roman Inlandsbanan,
som hon avsåg skriva en magisteruppsats om. Av det blev intet – men den fick
henne att bli poet i stället, något vi borde vara oändligt tacksamma för.
Dessutom visar hon att hon förblir en av landets skarpaste kritiker när hon
skriver texter som denna: ”Texten förflyttar sig hellre i sidled än vertikalt,
men framför allt rör den sig dynamiskt och uppmärksamt utan att tappa fokus.” Det
är inte alls svårt att hålla med om hennes höga uppskattning av denna roman.
Vidare skriver Ola
Nilsson en essä precis som en essä ska skrivas – en spankulerande text – om Nietzsche
och Jämtland. Vi får också läsa fina dikter av Suzanne Ibrahim,
fristadsförfattare i Östersund. Och ännu mer, så klart! Dikter, noveller, och
så konst, spännande konst av Eva Stina Sandling, gränsöverskridande konst.
Ja, och så
presenterar översättaren Christine Bredenkamp Saša Stanišić, med en novell som
lyftes från den mästerliga romanen Före
festen. När jag häromåret var inbjuden av Bodil Zalesky att föreläsa för
svenskstuderande på universitetet i Zagreb träffades vi på ett ölhak efteråt,
och hon tog med sig kompisen Christine. Vi pratade lite allmänt om europeisk
och tysk litteratur, och jag nämnde att jag inte hade läst något bättre än Juli
Zehs Leklust. ”Vad kul”, sa
Christine, ”för jag översatte den.” Jag har nog aldrig tappat hakan så mycket
som då.
Nå, förlåt för
dessa privata utvikningar, vad jag egentligen ville säga var att Provins börjar
få till vana att överträffa sig själv. Hela tiden dessa oväntade inslag. Nu har
Pernilla Berglund klivit åt sidan som redaktör, och Carl Åkerlund, som delat
redaktörskapet under året, tar över. Jag är helt övertygad om att resan ska fortsätta gå
smidigt, och att det blir stopp på just de platser där man minst anade att det
skulle finnas något matnyttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.