Essä Nr 2 2018. Kartan över Ugglum. Ur de geometriska jordeböckerna

”Now when I was a little chap I had a passion for maps …” Joseph Conrad ger orden åt sitt språkrör Marlow i Mörkrets hjärta. Men egentligen kunde de tillhört vilken annan gvadd som växt upp och blivit man: barndomsfascinationen för kartor är konstant genom historien.  Fast ändå inte: som barn (gvadd är vad vi kallades i Västerbotten) kunde jag aldrig dela intresset för kartor som fanns vart jag än vände mig, bland kompisar eller bland böcker jag läste. Inte ens som material för drömmar dög de: jag kunde inte föreställa mig att det fanns någon väg ut ur tristessen, det fängelse som barndomen var.

Tidskriften Essä, som nyligen nominerades till årets kulturtidskrift och berövades priset, har till sitt andra nummer kartan som tema. Rättare sagt är det en karta från 1644 över Ugglums socken som är dess källtext. Som bekant är metoden att utgå från en källa som behandlas av fyra essäister. Till detta nummer alltså den obegripligt vackra geometriska kartan över en håla som enligt min mobiltelefons karta ligger en timmes bilresa bort, i närheten av Falköping.

Fyra olika perspektiv belyser kartan: arkivarien Mats Höglund, professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, samt författarna Erik Andersson och Lotta Lotass. Höglund betonar vardagslivet, hur det kunde ha tett sig under stormaktstiden, medan Andersson på författarens fantasifulla sätt träder in i kartans värld, där han tycker sig känna igen en anfader, Måns, och börjar tilltala honom, utan att egentligen få ett svar. Magnusson skriver sakligt om skatterna, och Lotass visar hur fågelperspektivet egentligen kom till människan först under slutet av 1700-talet, när vi kunde kliva upp i flygkorgar. Hon landar i en vacker berättelse om Jackson Pollocks golvmålningar, och en knasig anekdot där han såg en så vacker gräsmatta att han körde några varv med bilen där och när ägaren krävde skadestånd erbjöd han sig att signera konstverket i stället.

Lotass längre text utgör en kartans kulturhistoria, medan Andersson skriver en essä som också handlar om ölet – det var länge obligatoriskt för svenska bönder att odla humle (något mina historielärarekolleger gärna påpekar – det har ändå sina fördelar för den som sov sig genom skoltiden att arbeta på en gymnasieskola).

Vad tidskriften Essä håller på med blir med detta nummer allt tydligare. I första numret handlade det ju om Almqvists essä ”Svenska fattigdomens betydelse”. Vad redaktören Emi-Simone Zawall håller på med är ju att kartlägga Sverige och det svenska, utifrån både dåtid och nutid. Det finns ingen karta över fortsättningen, men det känns allt mer obligatoriskt att ändå ta sig dit, varthän det än leder. Här ska också Jens Anderssons sobert vackra formgivning prisas.