Fadern, Elisabeth Hjorth, 10TAL Bok

”Det är bara det tysta som kan älskas. Det är bara de oskyldiga som kan förlåtas. Det är bara den som talar som kan dömas.”

Så låter inledningen, och den som talar är en flicka, som håller en monolog i Elisabeth Hjorths nya bok Fadern. Som synes: det är en stark inledning, en berättarröst som genast försätter läsaren i ett järngrepp. Det är en inledning som tar tag i läsarblicken lika starkt som Christine Falkenlands Öde: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig. Mig slipper du inte.”  

Hon är en anomali, denna unga flicka: systern äcklas av henne. Hon söker sig mot en manlig figur som heter Jack, en kille, och hon pratar och pratar – fast ingen lyssnar (vem lyssnar på barn?).

Orten är ett brukssamhälle, tiden är 1980-tal. De vuxna stretar, barnen lämnas vind för våg. Pappan har blivit avskedad från fabriken, och är nu sur och våldsam. Flickan bär en sax i sin ficka. Att hon också bär på något mer abstrakt, något ominöst, blir tidigt tydligt, men inte förrän mot det – bokstavligen – laddade slutet ska vi förstå hur allvarligt hennes tillstånd är. Den värld som skrivs fram är hotfull och surrealistisk, och slutet kastar också nytt sken över det tidigare händelseförloppet.

Här är det en slags psykos som gestaltas, och Hjorth mejslar fram ett enkelt språk åt denna unga protagonist, en meningsbyggnad som tillåter tunga kadenser att falla – hårt, obönhörligt. Det finns något drömskt över Hjorths prosa, som ändå tillåter en skärpa att vässas fram. Annars hade det här skrivandet kunnat bli påfrestande, och man kan också tycka: ah, men vad fan, det här är Hjorths sjätte bok, varför måste den likna cirka 75 % av alla kvinnliga debutromaner? Jo, för att hon utforskar ett skrivande, ett nödvändigt skrivande. Vi fortsätter ju idyllisera barndomen: nå, här finns en sannare version.

Det finns en täthet, parerad med lätthet. Man kunde säga att Hjorts språk är lyriskt, om det inte vore för att det kunde uppfattas som förminskande. Det är med säker hand flickans självförakt framställs. Hon är både helt isolerad och totalt närvarande, och hennes monolog är skarpt nedtecknad, uppfordrande i sina spartanska vädjanden. Det är som att hon lever i en hyperverklighet, en värld där hon har sett för mycket, och förstått för lite. Hennes kamp handlar om att hålla mörkret borta – en lönlös kamp, fast det behöver ju inte sägas: mörkret hittar oss alltid.  

Hennes tal får en liknande funktion som trumman för pojken Oskar i Günter Grass roman Blecktrumman: ett sätt att hålla ångesten lugnare. Att tala blir för henne något som förpassar henne till de icke älskvärda: hon har lärt sig att man ska vara tyst för att bli älskad. Det är en hemsk värld som prioriterar sålunda. Hon blir en jobbig individ i stället. För det innebär en risk att tala, risken att bli hatad. Men hon har behov som är större än vad omgivningen omfattar.

Det blir en udda bok, hur mycket den initialt liknar en generisk debut. Elisabeth Hjorth lyckas med sina korta texter, som kan likna fragment, ge liv åt sin huvudperson, ge henne en trovärdig röst. Så blir inte bara flickan i sig en anomali, utan också boken om henne. Och nog finns det utrymme för en sådan konstighet i ett annars allt för konformt litterärt landskap.