1 juni 2014

Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran, Agneta Rahikainen



Ännu en bok om Edith Södergran, alltså? Ja, för det kan nog inte sägas tillräckligt många gånger, att vår bild av den här författaren är i ständigt behov av revidering, efter att ha etablerats så starkt av i första hand Gunnar Tideströms vid det här laget gamla porträtt.

Agneta Rahikainens bok Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis) är tillkommen parallellt med hennes doktorsavhandling, som hon också presenterat i år: Poeten och hennes apostlar. En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden (nej, jag har inte läst den, förlåt). Rahikainen har tidigare gett ut Södergrans fotografier, brev och aforismer, förutom böcker om Diktonius, paret Runeberg och Henry Parland. I den utmärkta Södergran-antologin På fria villkor hörde också Rahikainens bidrag till de mest intressanta.

Hon har alltså lackat ur på främst Tideströms mytologiserade bild av Södergran, och gör här en insats för att korrigera den. Behövs det verkligen? Fortfarande? Ja, uppenbarligen, eftersom myten är slitstark. Det gäller ju inte bara Södergran – utan antingen av egen förskyllan och helt oskyldigt blir författare inte sällan kidnappade och en förenklad bild breder ut sig och stannar kvar i gemene mans medvetande.

Det här är en ambitiös bok, till hälften regelrätt biografi, till hälften diskussion och problematisering av Södergran-bilden, så som den bevarats av eftervärlden. I korthet vill Rahikainen presentera en mindre sjuk Södergran, likväl som ett mindre osjälvständigt snille som av någon konstig slump lyckades åstadkomma sin epokgörande poesi, utan större påverkan från de idéer som präglade tiden, för hundra år sedan. Rahikainen lutar sig mot bland annat Ebba Witt-Brattströms fina bok Ediths jag, den första studien som tog influenserna på allvar. Men Rahikainen går ännu längre i sin jakt efter originaldokument, och det gör hennes biografi oerhört välinformerad.

Varför denna fascination för Södergran? Själv nämner Rahikainen att intresset inte uppstod under tonåren – den typ av upplysningar som har svårt att imponera på mig – och talar lite om hur dikterna erbjuder så många olika tolkningsmöjligheter. Det är en tanke som rör sig i olika riktningar, med gott om utrymme åt paradoxer och ironi och motsägelsefulla utsagor: inte helt olikt Emily Dickinson, som väl är en minst lika fascinerande författare (vars myt också gärna bör ifrågasättas, för resten). Inte så konstigt då att myten – eller myterna – växer fram. Var hon ens svensk? Jo, skrev på svenska, men böckerna utkom aldrig i Sverige, bara i Finland. 

Delvis är det skolans fel: där trycks författare in för att passa i ett förenklat och välpaketerat sammanhang. Av pedagogiska skäl – allt blir bara förvirrat annars, men verkligheten är ju mer nyanserad, mer diffus och konstig, då den innehåller så många oförenliga inslag. Att en författare som Edith Södergran kan vara både och. Större än alla kategoriseringar. Alla riktiga konstnärer har en besvarad kärlek till paradoxen, och därför kan inga definitiva utsagor fästa vid dem – de lämnar alltid en öppning åt ett ”å andra sidan”. Att de är författare som lyckas utplåna alla spår av influenser, att det går att vara exakt lika bildad som opåverkad, helt enkelt därför att den egna rösten är så djävla stark. ”Jag kan sjunga hur jag vill”, som hon kaxigt invände – och tränger därmed undan (mördar) alla andra(s) röster. Lika naiv som hon är medveten, liksom.   

Det här vet ju alla seriösa forskare, vid det här laget. Då infinner sig en annan risk, en strävan mot att vilja erbjuda det nya – en tolkning som ska vara så revolutionerande som möjligt. Rahikainen undviker (nog) detta, genom att välja en i stort sett försynt väg, att själv vara så diskret. Hennes kritik är välgrundad och saklig, och hon tar inte fram storsläggan förrän det verkligen behövs. Resonemanget är präglat av försiktighet, nyanseringar, återhållsamhet, av akademisk heder. Vilket inte är identiskt med feghet – nä, nog gör hon upp räkningen med en del gammal skåpmat. Den orduppräkning hon samlat från gamla böcker om Södergran torde vara avskräckande nog – kom ihåg att bränna den här listan efter att du läst den: ”dödsmärkt, dödssjuk, fattigdom, ensam, isolerad, gränsmark, ödemarkstrakt, avsides, fjärran, geni, genialisk, missförstådd och hånad”.

På skolan där jag arbetar brukar vi ibland skryta om att kändisar som Nina Persson och Mian Lodalen gått – men det imponerar inte storligen i jämförelse med Petrischule i St Petersburg, där Edith Södergran är en alumni i sällskap med kompositören Musorgskij, poeten Brodskij, filologen Lotman och filosofen Lou Salomé. 

Rahikainen tar myten ur Södergran, men det innebär inte att hon görs mindre främmande, eller mindre speciell. Hon förblir den kanske märkligaste svenskspråkiga poeten, tillsammans med Stagnelius och Almqvist då. Och nog hade hon läst Almqvist, även om tidigare svenska forskare utgått från att hon var illitterat när det gällde tidigare svensk litteratur. Rahikainen påpekar då lite diskret att på samma kvarter som hennes skola låg en nordisk bokhandel. I den här boken samsas anekdotiska situationer av viss dråplighet – Södergran besöker en bobsleightävling tillsammans med mamman när hon vistas i Davos, att hon pluggar engelska för att kunna läsa Oscar Wilde – med allvarstyngda sjukdomsbesked, utan att dessa lägger allt för mycket sordin. Rahikainens bild av Södergran stämmer rätt väl med den lekfulla och spjuveraktiga poeten, hon som inte ens inför döden kunde avstå från att bita i svepningen, liksom för att visa att inget kunde kuva hennes livsvilja.  

Till de vanföreställningar som varit svårast att rubba hör att hennes diktsamlingar möttes av en kombination av kompakt oförståelse och motstånd, men Rahikainen visar emfatiskt hur den bilden måste nyanseras. Efter att debuten Dikter utkom (i 500 exemplar) och möttes av en del hån från landsorten – men lika mycket försiktig entusiasm i storstadspressen – fick hon successivt allt mer gynnsamma recensioner. Hans Ruins inkännande omdöme från 1916 äger fortfarande aktualitet, när han menar att hon har ”en helt annan brytningskoefficient än den vanliga, som om hennes väsens balans vore en annan än vår.” Att kalla henne kändis är väl att ta i, men hon blev åtminstone föremål för karikatyrer, något som ändå uppenbarar att hon existerade i gemene mans medvetande redan under sin livstid. Samtidigt nyanseras bilden av att det var diametralt olika receptionshistoria från landsort respektive huvudstad, och visar att de hårdaste omdömen kunde fällas i Helsingfors.  

I Rahikainens tolkningar av enskilda dikter finns ibland en otålighet, samtidigt som hon lyckas utvinna en hel del ur exempelvis dödstematiken, Snövitsmotivet som Södergran behandlar så konsekvent genom stora delar av sin produktion. Hon är bättre på överblick, att se de övergripande mönstren, än i närläsningarna av dikterna. Å andra sidan är det inte ett sådant arbete: den här boken är väl tänkt som en presentation av författaren i första hand. Ett fint exempel på bra överblick är när Rahikainen skriver om Södergrans feminisering av substantiverade verb, som i min favorit – personifieringen av lyckan, ”soverskan” ur dikten ”Två gudinnor”, möjligen den vackraste personifiering som utförts av en poet. Den personifieringen vidareutvecklas i ”Smärtan”, där den vegetativa Lyckan ”är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting …”

Jag skulle inte gå så långt som att kalla det slarv, men Rahikainens stil är oftast distinkt, även om jag stör mig på enskildheter, som bruket av ”igen” där synonymer som ”ytterligare”, ”ännu”, eller ”återigen” eller liknande hade varit att föredra. Några små gnälliga invändningar mot en udda kommatering kan jag inte heller undvika.  

Lika stor förståelse som i överblickarna visar Rahikainen när hon skildrar dynamiken mellan Södergran och Hagar Olsson, spänningen mellan de två och deras besvärliga möten och Olssons allt mer avvaktande hållningen inför Södergran, vars begär kan ha varit lesbiska. Eller inte. Rahikainen spekulerar inte, och det hör till bokens styrka, att hon inte låter fantasin skena iväg med den sakliga tolkningen.

Här bryts också Elmer Diktonius uppfattning om Södergran som Ultramodern med Erik Kihlmans bild av hennes poesi som i första hand romantisk. Även här finns fog för reservationer och förbehåll och undantag – att hon är både och. Det romantiskt kodade ordet ”längtan” är det sammanfogande ordet i Södergrans dikter. Diktonius och Hagar Olsson jobbade hårt för att deras Södergran skulle vinna mark – givetvis i avsikten att bli det undantag som kunde förstå sig på sfinxen, och då förstärktes deras negativa version av hur diktsamlingarna togs emot av kritikern. Diktonius omdöme var hårdast, när han skrev om att hon nu började bli ett föredöme: ”Samma pack som under hennes livstid ej visste hur de skulle äta upp henne!” Rahikainen visar dock att även om det fanns elaka recensioner – mestadels publicerade av kåsörer – fick Södergrans dikter långt fler omnämnanden i finsk press än till exempel Gunnar Björling och Diktonius själv. Och när hon väl började nämnas i svenska tidningar, då handlade det mest om att avfärda henne som mentalsjuk.  

Att Tideströms biografi fått råda är inte så förvånande – de flesta som undervisar om Södergran i skolorna har läst den, och kanske nöjt sig med den, trots att det skrivits så oerhört mycket om henne, främst de senaste trettio åren. Rahikainen klagar också några gånger på wikipedias artikel om Södergran, men då kan det glädja henne att den sidan sedan dess (hennes not anger att hon inhämtade informationen i mars 2014) uppdaterats. Tideströms infama föreställning att Södergran måste ha haft sex för att kunna skriva ”Dagen svalnar” vederläggs synnerligen emfatiskt av Rahikainen. Här kan en tänka på Shakespeares sonetter, som vi ju måste föreställa oss kunna vara skrivna av en heterosexuell man.   

Kanske Rahikainen ägnar osedvanligt stort utrymme åt polemiken mellan Hagar Olsson och Gunnar Tideström, att deras respektive bilder av Södergran nu ligger rätt långt tillbaka i tiden – det är väl ingen längre som tycker att Max Brod har ensamrätt på hur vi ska läsa Kafka, till exempel? Jo, och det är också svårt att veta med säkerhet vad Olsson tyckte, och här kan inte Rahikainen undvika spekulationer. Vi kan bara bekräfta att Olsson hade viss betydelse för Södergran, under en relativt kort period.

Den andra delen, där Rahikainen utgår från döden och vad som händer efteråt med författarnamnet, påminner om en av de mer originella biografierna jag har läst, The Late Lord Byron från 1961, av Doris Langley Moore, som också diskuterar eftermälet (av en legendariskt mer myt-skapande än myt-skapad författare).

Tack vare att boken är rikt illustrerad – en del foton mindre ofta publicerade, som omslaget som här lär återges för första gången någonsin – blir också Rahikainens argument starkare. Det är svårt att få ihop bilden av den dödssjuka och utmärglade människan som tidigare biografier frossat i med fotografierna i den här boken. Det rör sig mer om små justeringar än stora omvälvande nytolkningar. Hon vill också göra upp med genitanken som alltid varit ett obligatoriskt inslag i texter om Södergran. Är det så farligt om man kallar någon ett geni? Det är i vilket fall ett ord som missbrukas – som alla starka ord finns risken att det vattnas ur, att det tas till användning så fort man möter något som höjer sig en gnutta över den medelmåttiga mängden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.