Poesin är ständigt
diagnosticerad. Den är lite för svår, rentav obegriplig, eller
lite jobbig, eller lite konstig, eller lite onyttig, eller lite
apart, eller bara knasig, eller fjollig, eller lite världsfrånvänd,
eller lite elitistisk. Vad kan göras då, om man bryr sig? Gnissla
tänder, tycka att det är ynkedom att inte anstränga sig, gå den
till mötes – men hur långt ska man behöva gå då?
Det är nog ingen
överdrift att påstå att de flesta tycker det är svårt att läsa
poesi, och därför undviker det. Kanske av risken att framstå som
dum? Jag, som aldrig brytt mig om jag uppfattats som dum eller smart,
träffades av poesipilen (-nålen?) som cirka tjugoåring, och inget har varit sig likt sedan
dess.
Något av den
insikten förmedlas också någon gång i den nyutkomna antologin
Poesin. En debattbok, utgiven av Vasaförlaget Ellips. Det är
sex finlandssvenska poeter som skriver med utgångspunkt i Tuva
Korsströms bok från i fjol, som utgav sig vara en heltäckande
sammanfattning av finlandssvensk litteratur. Den samtida poesin
saknades, tyckte Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz,
Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka. Idel kända namn,
möjligen med undantag för Brandt (som håller på med en avhandling
om Ann Jäderlund och Enckell).
Det finlandssvenska
läget är i stort sett identiskt med det svenska, vad gäller
poesins position i samhället och på kultursidorna. Att utrymmet
krymper har hörts i flera årtionden nu, men jag undrar om det
stämmer att läsare saknas. Bibliotekarier brukar hävda att
poesiböcker lånas relativt friskt av låntagarna.
Denna bok är
resultatet av en e-postdiskussion mellan de sex initiativtagarna, där
de med hjälp av formatets ledigare tilltal ger oss som läser en
inblick i ett intimt samtal, där det är högt i tak. Nej, de håller
inte alltid med varandra, och som läsare är man böjd att hålla
med, att åsikter mår bäst när de bryts mot andra åsikter. Det
här gäller både inom boken och utanför den, när dessa åsikter
möter läsaren. Jag håller med Andtbacka när han säger att
”friktion snarare än konsensus är det som driver konsten framåt
och alstrar energi” (en tanke han möjligen har lånat från
William Blake).
Enckell hänvisar
till Barthes idé att poesin kan bejaka onyttigheten i stället för
att skämmas för den. Kanske poesin är för udda för att passa in
i vår samtid – i så fall är det samtidens fel, som har blivit
för förenklad, för effektiviserad och resultatfixerad. Eller bara
för intresserad av att underhålla: en vanlig tanke är att en
recension ska ”underhålla”. Detsamma gäller då de kultursidor
där poesin för en allt mer marginaliserad tillvaro – givetvis med
undantag för min egen, Jönköpings-Posten, som i vår satsat på
att recensera fler diktböcker.
Underhålla, jo, men
det får inte bli ett självändamål. Flams och spex får gärna
ersättas av kritisk dialog, och där är jag helt inne på Ringboms
sida, när hon föreslår just samtal mellan författare och
kritiker, diskussioner utifrån olika värderingar. I våras följde
jag med intresse twitterbråket mellan förläggaren Carl-Michael
Edenborg och kritikern Victor Malm, men möjligen vore det mer
givande om det var kritiker mot kritiker i en debatt, som i det här
fallet kring Martin Tistedts roman Vår. Dessutom tror jag att
det är ett alarmerande misstag om kulturredaktioner sneglar för
ängsligt mot internet, när dagstidningar hellre borde ägna sig åt
den typ av fördjupande essäer som har svårare att göra sig hörda
på det internet som larmar och gör sig till. Brandt har för övrigt
en fin bild av det nya medielandskapet: ”Det vi skriver blir en
droppe i ett arkiv som aldrig glömmer men just därför aldrig
heller lyssnar.”
En risk som antyds
lite här och där är också att poesin hålls på distans, placeras
på piedestal som något upphöjt och fint, vilket bara gör den
mindre angelägen och lättare att undvika. Den här hållningen
tycker de sig märka även hos kritikerna, vars bevakning blir allt
mer håglös, eller rutinmässigt uppskattande. Hellre ska den
ifrågasättas, och det är något som flera gånger sätts i system,
att skribenterna här söker sig mot polemiska infallsvinklar.
I den här boken
finns gott om trådar att plocka upp, som gärna kan tillämpas på
vår egen litteraturdebatt – i den mån en sådan förs, det vill
säga när vi slutat diskutera sådant som ”kulturmannen” eller
något annat som inte har med böckerna att göra. Skillnaden mellan
det finlandssvenska och det svenska förhållandet är väl att de
har en tydligare guldålder att förhålla sig till, och då kan det
nog lätt bli så att ett sämre självförtroende breder ut sig.
Dessutom finns en uppsjö av konkreta förslag, som i de flesta fall
utmynnar i önskan om mer samarbete. Ett samarbete som inte
nödvändigtvis ska utföras friktionsfritt. Den här boken är ju
ett gott exempel på ett sådant strävsamt utbyte. Här kan också
tänkas på Marie Silkeberg och Ghayath Almadoun gemensamma poesibok
från i våras, Till Damaskus, eller de dikter till
fotbolls-VM som Tom William-Olsson Silkeberg och Olga Ravn skriver
tillsammans (kan läsas i Politiken).
Boken är i vilket
fall full av träffsäkra formuleringar, så som det gärna blir när
poeter skriver prosa. Var och en formulerar också konturen till sin
privata poetik, som när Enckell berättar varför man ska skriva:
”Varför är det nödvändigt att skriva? För när man skriver
händer det som inte annars skulle hända […] att skriva är
för mig att närma mig det jag inte vet”.
Vad som är sant är
att poesin för en tynande tillvaro. Samhället skiter i poeterna,
säger att deras dikter är strunt, för de är inte tillräckligt
nyttiga, kort sagt. Om böckerna utges i liten upplaga: ja, det må
vara sant, men man kan också se det som att dessa böcker betyder så
oändligt mycket för de få människor som tar del av dem. De har
makt att förändra och rädda liv, och då tycker jag att det gärna
kan få kosta några av samhällets småslantar.
Håller fullständigt med om din slutsats i sista raden.
SvaraRaderaHaha, ja ... man hoppas ju!
SvaraRadera