Poesin. En debattbok, Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt, Ralf Andtbacka

Poesin är ständigt diagnosticerad. Den är lite för svår, rentav obegriplig, eller lite jobbig, eller lite konstig, eller lite onyttig, eller lite apart, eller bara knasig, eller fjollig, eller lite världsfrånvänd, eller lite elitistisk. Vad kan göras då, om man bryr sig? Gnissla tänder, tycka att det är ynkedom att inte anstränga sig, gå den till mötes – men hur långt ska man behöva gå då?

Det är nog ingen överdrift att påstå att de flesta tycker det är svårt att läsa poesi, och därför undviker det. Kanske av risken att framstå som dum? Jag, som aldrig brytt mig om jag uppfattats som dum eller smart, träffades av poesipilen (-nålen?) som cirka tjugoåring, och inget har varit sig likt sedan dess.

Något av den insikten förmedlas också någon gång i den nyutkomna antologin Poesin. En debattbok, utgiven av Vasaförlaget Ellips. Det är sex finlandssvenska poeter som skriver med utgångspunkt i Tuva Korsströms bok från i fjol, som utgav sig vara en heltäckande sammanfattning av finlandssvensk litteratur. Den samtida poesin saknades, tyckte Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka. Idel kända namn, möjligen med undantag för Brandt (som håller på med en avhandling om Ann Jäderlund och Enckell).

Det finlandssvenska läget är i stort sett identiskt med det svenska, vad gäller poesins position i samhället och på kultursidorna. Att utrymmet krymper har hörts i flera årtionden nu, men jag undrar om det stämmer att läsare saknas. Bibliotekarier brukar hävda att poesiböcker lånas relativt friskt av låntagarna.

Denna bok är resultatet av en e-postdiskussion mellan de sex initiativtagarna, där de med hjälp av formatets ledigare tilltal ger oss som läser en inblick i ett intimt samtal, där det är högt i tak. Nej, de håller inte alltid med varandra, och som läsare är man böjd att hålla med, att åsikter mår bäst när de bryts mot andra åsikter. Det här gäller både inom boken och utanför den, när dessa åsikter möter läsaren. Jag håller med Andtbacka när han säger att ”friktion snarare än konsensus är det som driver konsten framåt och alstrar energi” (en tanke han möjligen har lånat från William Blake).

Enckell hänvisar till Barthes idé att poesin kan bejaka onyttigheten i stället för att skämmas för den. Kanske poesin är för udda för att passa in i vår samtid – i så fall är det samtidens fel, som har blivit för förenklad, för effektiviserad och resultatfixerad. Eller bara för intresserad av att underhålla: en vanlig tanke är att en recension ska ”underhålla”. Detsamma gäller då de kultursidor där poesin för en allt mer marginaliserad tillvaro – givetvis med undantag för min egen, Jönköpings-Posten, som i vår satsat på att recensera fler diktböcker.

Underhålla, jo, men det får inte bli ett självändamål. Flams och spex får gärna ersättas av kritisk dialog, och där är jag helt inne på Ringboms sida, när hon föreslår just samtal mellan författare och kritiker, diskussioner utifrån olika värderingar. I våras följde jag med intresse twitterbråket mellan förläggaren Carl-Michael Edenborg och kritikern Victor Malm, men möjligen vore det mer givande om det var kritiker mot kritiker i en debatt, som i det här fallet kring Martin Tistedts roman Vår. Dessutom tror jag att det är ett alarmerande misstag om kulturredaktioner sneglar för ängsligt mot internet, när dagstidningar hellre borde ägna sig åt den typ av fördjupande essäer som har svårare att göra sig hörda på det internet som larmar och gör sig till. Brandt har för övrigt en fin bild av det nya medielandskapet: ”Det vi skriver blir en droppe i ett arkiv som aldrig glömmer men just därför aldrig heller lyssnar.”

En risk som antyds lite här och där är också att poesin hålls på distans, placeras på piedestal som något upphöjt och fint, vilket bara gör den mindre angelägen och lättare att undvika. Den här hållningen tycker de sig märka även hos kritikerna, vars bevakning blir allt mer håglös, eller rutinmässigt uppskattande. Hellre ska den ifrågasättas, och det är något som flera gånger sätts i system, att skribenterna här söker sig mot polemiska infallsvinklar.

I den här boken finns gott om trådar att plocka upp, som gärna kan tillämpas på vår egen litteraturdebatt – i den mån en sådan förs, det vill säga när vi slutat diskutera sådant som ”kulturmannen” eller något annat som inte har med böckerna att göra. Skillnaden mellan det finlandssvenska och det svenska förhållandet är väl att de har en tydligare guldålder att förhålla sig till, och då kan det nog lätt bli så att ett sämre självförtroende breder ut sig. Dessutom finns en uppsjö av konkreta förslag, som i de flesta fall utmynnar i önskan om mer samarbete. Ett samarbete som inte nödvändigtvis ska utföras friktionsfritt. Den här boken är ju ett gott exempel på ett sådant strävsamt utbyte. Här kan också tänkas på Marie Silkeberg och Ghayath Almadoun gemensamma poesibok från i våras, Till Damaskus, eller de dikter till fotbolls-VM som Tom William-Olsson Silkeberg och Olga Ravn skriver tillsammans (kan läsas i Politiken).

Boken är i vilket fall full av träffsäkra formuleringar, så som det gärna blir när poeter skriver prosa. Var och en formulerar också konturen till sin privata poetik, som när Enckell berättar varför man ska skriva: ”Varför är det nödvändigt att skriva? För när man skriver händer det som inte annars skulle hända […] att skriva är för mig att närma mig det jag inte vet”.

Vad som är sant är att poesin för en tynande tillvaro. Samhället skiter i poeterna, säger att deras dikter är strunt, för de är inte tillräckligt nyttiga, kort sagt. Om böckerna utges i liten upplaga: ja, det må vara sant, men man kan också se det som att dessa böcker betyder så oändligt mycket för de få människor som tar del av dem. De har makt att förändra och rädda liv, och då tycker jag att det gärna kan få kosta några av samhällets småslantar.