Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan, Isak Sundström, Teg

Isak Sundström är nog den mest orättvist hemliga av Sveriges rockstjärnor. Om det inte räckte med hans insatser som frontfigur för Skriet och Pascal – de två bästa svenskspråkiga banden under 2000-talet – har han också som soloartist släppt en handfull briljant kusliga album som kretsat kring oro, skräck, neuroser, kannibalism, kärlek, krig, och – drakar.

 

Nu har han gett ut en bok, den tredje efter två obskyra titlar från mitten av 00-talet. Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan lyder titeln, och när jag för Jönköpings-Posten på nyårsafton berättade om vårens böcker var det denna jag såg allra mest fram emot. Som textförfattare har han ett oslagbart gehör för att gestalta våra mest bekanta skavanker. Vad han har gjort nu då? Lusläst nekrologer och brutit loss partier för att skapa en dokudikt där människans tafatthet inför livets stora frågor gör sig märkbar.

 

Hur då? Jo, minnesorden från släkt och vänkrets tenderar att bli något urvattnade och repetitiva. Liksom all genrelitteratur blir begränsningarna en utpräglad stötesten för texterna. En alternativ titel kunde ha varit: ”Hur många döda golfspelare tål Sverige?” Uppenbarligen är det medlemmar ur den något högre medelklassen som föräras nekrologer, för här är det golfspel och resor som verkar vara det enda som förenar de döda. Om den här boken ska summeras med ett enda ord får det bli: ”likriktat”, med betoning på lik.

 

Det blir ändå på en och samma gång ömsint och tomt – både vackert och förfärande (ungefär som livet mestadels är, tbh). En del av de kollisioner som uppstår är lätt absurda. Hyllningsord blir ju oftare än alltid ren och skär panegyrik (om du inte tror mig, läs någon av Per Wästbergs femtielva böcker med titlar som Lovtal etc). Det Sundström tar med sig från sitt låtskrivande är förmågan att skildra en känsla som är så mörk att den blir rolig, eller bara nästan rolig. Pascals senaste mästerverk, ”Fuck Like A Beast”, innehåller flera sådana stunder (”Jag mår så jävla bra”, ”Hellre ensam”, ”Stephen King”, ”Jag hatar allt”, för att bara ta fyra exempel).

 

Tonfallet i de här texterna ställer sig inte långt ifrån dem: ”Saknaden efter honom är stor bland oss som hade förmånen att lära känna honom.” Då och då kan en dunkelt kantstött humor sippra in för att låna ironins välnötta kappa: ”Han var helt övertygad / om att kärnvetenskapens / fredliga användning / är till välsignelse / för mänskligheten”.

 

När framgångssagornas utvecklingskurva ska tecknas blir det fokus på två saker: karriären och familjen, och hur duglig och självuppoffrande den döde har varit inom båda områdena. Kanske han försummade barnen? Äh, skit i det, och nämn att han kompenserade det med att ge barnbarnen all tänkbar uppmärksamhet. När jag var ung gällde budordet ”om de döda intet ont”, och det verkar fortfarande av dessa nekrologer vara i funktion.

 

Och det är inte alls deras fel, de stackare som tvingas skriva de här intetsägande texterna så fulla av truismer och meningslösa hyllningar. Vi är ju tafatta inför sorgen, vet inte hur vi ska bete oss. De här lakoniska summeringarna – som Sundström skickligt redigerar till ännu mer lakoniska vitsord i dåtidens tecken – gör mig en smula nedstämd. Var det inte mer, liksom? Ska ett helt långt liv bara utmynna i något så här torftigt? Är vi inte mer än golfare som då och då har goda stunder på jobbet och säger trevliga saker till våra kolleger? Problemen lyser med sin frånvaro: alla är mönsterexempel.

 

Kontentan av dessa texter blir att livet inte var så mycket att mista. Sundström skapar ändå poesi ur detta torftiga material. En sällsam effekt uppstår, och det slår mig att titeln är så på kornet: den formella tonen i texterna skär sig mot innehållet, som ska förmedla djupa känslor, men som stångas mot kanslisvenskan. Ordet ”uppskattad” återkommer, och det kan få en att undra vad som ligger i det ordet, om det är så gynnsamt alltid att ha varit ”uppskattad”.

 

Det som stör läsningen på ett skönt sätt är bokens genomgående tempus. Allt utspelar sig i dåtid: det är alltid för sent, lyder det underliggande budskapet. Det ökar sorgsenheten några grader. Men också att personerna som det handlar om reduceras till sin funktion. Genom Teg Publishing har vi i några utvalda böcker fått oss till livs en provkarta över det svenska kynnet. Det har skett i böcker som har blivit mer eller mindre oväntade hits, såsom Siri Johansson och Sven Tegelunds Ensamheten värst, David Väyrynens Marken och Marit Kaplas Osebol. Månne Sundströms förargliga bok är värd ett liknande öde?