Bättre aldrig än sent, Chika Unigwe, översättning Hanna Axén, Flo förlag

Två av senare års Nobelpris i litteratur kan få en att fundera lite över författares hemhörighet. Ska Kazuo Ishiguro och Abdulrazak Gurnah räknas till den asiatiska respektive afrikanska litteraturen, eftersom de är födda i Japan och Tanzania, eller ska de räknas till den engelska, då båda skriver på engelska och är verksamma i England?

 

Det är ett öde de delar med Chika Unigwe, som föddes i Nigeria 1974. Som tjugoåring flyttade hon till Flandern, och bor numera i USA. Hon skriver på både engelska och nederländska, och passar därmed in i Flo förlags utgivning, med litteratur från Nordsjön som specialitet. Hittills har de gett ut böcker från Island, Norge, Danmark och det nederländska språkområdet.

 

Unigwes bok Bättre aldrig än sent är en hybridbok på tio noveller, som kopplas samman till en form som liknar romanens (liksom fjolårets Tillsammans i mörker av Hanna-Linnéa Reingfors). Här berättas om de hinder som läggs i vägen för karaktärerna, bestående av arv, tradition, miljö. Då blir kontexten kontentan. Vi befinner oss i Belgien, där kolonialismen aldrig skrivs upp, men finns närvarande ändå. En dotter drömmer om att bli lärare, men säger att hon först måste bli vit: ”Det är klart  man måste vara vit […] Har du nånsin sett en svart lärare?”

 

Det här är i novellen ”Klart för start”, om fotbollsspelaren som flyttar med sin fru till Belgien för att spela i Anderlecht, men när skadorna sätter in rör hon – som signifikant nog heter Ego! – på sig till England där de bättre jobben finns, och han blir kvar med dottern, hon som vill bli lärare. Novellerna som helhet skildrar det relationella och mellanmänskliga, och svårigheterna i att leva där kulturkrockarna hör till vardagen. En begravning blir ett lackmustest på dessa ofrånkomliga kollisioner mellan olika värden.

 

När en av novellerna återger en begravning i den nya hemmiljön och de bevakar misstänksamt hur anhöriga inte verkar sörja, utan går omkring leende och serverar kaffe och ler och skrattar när de nyss har begravt någon de älskade. Unigwe skriver om språkförbistringen, om girigheten, om målmedvetenheten, om våldet, om sorgen, om valmöjligheterna och brist på detsamma.

 

Det är en bok som blandar det förfinade och subtila med det råbarkade och grovhuggna. Det är svårt att upprätthålla relationer med de slitningar som uppstår i den nya miljön. Titeln är synnerligen välvald, för det finns ett undertryckt budskap i de uppoffringar som måste ske för att en ska anpassa sig till nya levnadsvillkor. Kanske det är bättre att låta bli, att det finns ett trots mot förändringsbenägenheten. Kanske det är världen som borde anpassa sig i stället.

 

Novellerna passerar i raskt, för att inte säga bryskt tempo. Och Unigwe levererar inga hjälteporträtt, utan skriver en ny slags comedy of manners, den form av relationsdrama som Jane Austen så skickligt förmedlade. Här finns definitivt fler häxor än änglar. Titelnovellen utför en grym sorts exorcism. Om det är något som kopplar ihop novellerna är det en grundmurad pessimism, en medvetenhet om svårigheterna som ligger i det förrädiska ordet ”assimilering”. 

 

Den kritik som framförs är mindre uttalad, men genom hela texten löper ett underförstått ord som stavas rasism. Det är skickligt gjort av Unigwe, att binda ihop novellerna tematiskt utan att falla för frestelsen att bli övertydlig och dogmatisk.