Stubbrötter, Marie Hållander, it-lit

Sverige är ett land av bönder. För 200 år sedan bodde 90% av befolkningen på landet, och minoriteten i städer. Nu är det tvärtom 90% som bor i städer, och en minoritet på landet. Brytpunkten skedde för knappt hundra år sedan, då hälften bodde antingen på landet eller i staden.

 

Konsekvensen har blivit att stadsbor gärna lajvar ett liv i det gröna, på sina evinnerliga ”lantställen” (det som förr hette sommarstuga). Om detta har Marie Hållander, poet från Tranemo, skrivit boken Stubbrötter. Tranemo är en liten kommun på 12 000 invånare, och – vänta nu, sa du Tranemo? Var det inte där de blev riksbekanta för att de hade en kommunpoet häromåret? Jajamen, men om detta sägs inget i Hållanders bok, som ändå tar sin avstamp i just bristen på ordentligt kulturutbyte på landsbygden. Om bokbussen väl anländer gäller det att passa på när den gör halt i tio minuter, för missar man den dröjer det en vecka till nästa besök.

 

En riktig kulturminister värd namnet skulle kunna uträtta något i detta avseende, se till att stärka närvaron av en livaktig kultur också utanför de större städerna. Så vad kan då poesin uträtta? Den får ingenting gjort, hävdade ju W.H. Auden i en berömd dikt om W.B. Yeats. Ändå försöker den, och Hållander bidrar med sin bok om livet utanför staden. Hon tar avstamp i den konflikt som råder mellan landsbygd och stad, i den orättvisa fördelningen och den utsugning som städer allt mer gjort sig skyldiga till när de har utnyttjat landsbygdens resurser.

 

Hennes dikt är rättfram och direkt, för att inte säga robust. Det kan låta deppigt och nedslående, men det är mer frågan om ett behärskat ursinne. Årstidernas växlingar passerar, men livet förblir detsamma ute på landet. Där söker man inte efter någon äkta föreställning eller så, man bara vet att något sådant inte går att få. Det är annorlunda villkor som gäller, och om dessa uttrycker sig Hållander ibland så här:

 

Vi vet saker.

[…]

Som att bensinpriset stiger.

Stiger.

[…]

Som att fabrikens rutnät är det samma

även om varan och chefen byts ut.

 

Så ges de osynliga och stumma en röst, ett kollektiv stiger fram. Hållanders bok blir en anklagelseakt, där riktigt meningsfulla möten inte kan uppnås: ”Hon med asfalt / under sina fötter säger: / Jag skulle begå självmord om jag bodde som du.” Så, varför inte bara lämna landsbygden, om det är så dåligt? Därför att Sverige som land behöver människor som bor också där, för att alla inte kan bo i städer.

 

Om landsbygden kan mycket sägas. Vasas Flora och fauna sa det med besked i sin låt ”Di tror int när jag säger”, med den obetalbara raden: ”Det är inte nå jävla hem till gården”. Även Hållander närmar sig liknande slutsatser, även om referenser till klassiska tv-serier saknas. I den litteraturlista som bifogas saknas de obligatoriska namn som annars brukar tryfferas diktsamlingar – Christensen, Duras, Bachmann et al – och i stället hittar vi där bland andra Sara Lidman, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Bruce Springsteen, Göran Palm och Byalaget.  

 

Det här blir en nödvändig påminnelse om att Sverige som land behöver vidga sina perspektiv. Hållanders bok fungerar som ett debattinlägg, och sådana ska också finnas, oavsett om de anländer som diktsamlingar eller som något annat. Här tecknas de paradoxer som vi måste lära oss att leva med: ”Ger du dig av är du en förlorare. / Stannar du / likaså.”