Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, Simone Weil, översättning Måns Magntorn, Faethon

”Aldrig sedan den historiska tidens gryning, frånsett under en viss period i det romerska riket, har Kristus varit så frånvarande som nu. Det åtskiljande av religionen och det sociala livet som idag ses naturligt även bland de flesta kristna, skulle för äldre tiders människor ha framstått som monstruöst.”

 

Orden tillhör Simone Weil, fransk filosof med stark förankring både i ett religiöst inre och i ett värdsligt yttre. Det är ingen underdrift att hävda att hon på senare år har blivit allt mer närvarande i den svenska samhällsdebatten. På svenska finns sedan tidigare fyra böcker – där i synnerhet Tyngden och nåden och Att slå rot hör till obligatorisk läsning för gymnasieelever som tror att det räcker med Nietzsche för att skapa en identitet som cool intellektuell – samt ett fint specialnummer från Tydningen från 2021 med hennes fabriksdagböcker.

 

Och så nu, som en oväntad och blygsam gest från Faethon, Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, i översättning av Måns Magntorn, ung översättare som huserar i Lund. Det är en tunn volym med tre korta ej tidigare översatta texter samt den längre essän ”Guds kärlek och olyckan”. Den har funnits i en betydligt kortare version under namnet ”Om kärleken till Gud och olyckan”. En betydelseförskjutning, som synes.

 

I korthet är Weil en både sträng och ödmjuk författare. Hon tänker i paradoxer, lär oss att uppsöka det som vi annars skyndsamt avfärdar eller avskräcks av. Men är det verkligen paradoxer? Handlar det inte snarare om att hon lär oss att de invanda polariteterna behöver utmanas? Hon får dem att närma sig varandra med sina texter, som på en och samma gång är intrikata och tydliga. Hon gestaltar en motsatsernas förflyttning.

 

De här texterna skrevs 1942. De avslutande 20 sidorna i den längre essän – som alltså, understryker jag emfatiskt, inte tidigare översatts till svenska – tillkom i Casablanca strax innan avfärden till USA och sedermera Frankrike där hon skulle dö 1943, endast 34 år gammal. På tal om paradoxerna finner Magntorn det slående i sitt efterord att Weil som var så mån om att utplåna det egna jaget – avskapelse (décréation) lyder ett centralt begrepp – ändå blivit föremål för en personkult långt efter sin död.

 

När Weil skriver att det rena inte smutsas ned av det onda är det mer än en tro, mer än en uppfattning, mer än en sanning. Vad är det som kan vara mer än det vi vet? Det eviga, lyder ett kort och otillräckligt svar. Tillvarons fjärde dimension, skulle en annan lika spännande författare (Clarice Lispector) inflika. Detta extra kan också kallas andlighet, eller Gud, eller själ, eller – konst. Och Weil är allt detta, alltså lika mycket andlig vägledare som konstnär. Alltså poet.

 

Två exempel på konstnärligt användande av metaforer belyser detta, och jag hämtar dem från den längre essän om Guds kärlek. En människa är som en växt, säger Weil. Vi lyder utifrån en beroendeställning till ljuset, liksom växten spirar beroende av hur den är placerad i relation till ljus. Växten har inget val, men det har vi – ”att exponera sig för ljuset eller inte”. Vi ska också bejaka glädjen och smärtan och se dem som nödvändiga för oss att bli fullkomliga – annars blir vi som sjökaptenen som tror att det räcker att läsa kartor för att kunna navigera på havet.

 

Det eviga, det kan också syfta på kärleken, det som återstår när allt annat skiftar i tyngd och betydelse: ”Kärleken står i proportion till avståndet”, menar Weil. Avståndet är en del av det onda, det svåra, det som gör motstånd, det som gör oss besvikna. Och detta måste vi alltså också älska. Med uthållighet, ett annat centralt begrepp hos Weil.

 

För det tål att påpekas att medan byråkrater sliter sitt hår för att komma till rätta med skolans grundläggande problem – vi tar en studiedag här om värdegrundsfrågor, en temadag här om ojämlikhet – skulle det räcka om det infördes mer läsning av väsentliga texter. Och det behöver inte vara texter av Simone Weil! I en intervju med SvD återgav Mikaela Blomqvist vad en professor på psykologiutbildningen sagt, att fem års studier av kurslitteratur med lätthet kunde ersättas av ”riktigt bra romaner”.

 

Det kunde också gälla Tove Janssons berättelser, där till exempel Too-tickis besked till det räddshågna Mumintrollet skulle avhjälpa mången skolelevs våndor: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”. Hos Weil finns liknande tankar: ”Att vara en skapad varelse är inte med nödvändighet att vara olycklig, men det är med nödvändighet att vara exponerad för olyckan.” Den kurator som vill fullborda sina broderade tavlor kan låna Erik Lindegrens ord från mannen utan väg, utgiven samma år som Weil skrev sin essä: ”att tro sig född med otur fast man bara är född”.

 

Det är med hjälp av drastiska liknelser Weil skapar sina texter. Hon avslöjar den fåfänga och den förgänglighet som styr det offentliga livet, då som nu. Vi ska inte söka oss till Gud, i strikt mening inte ens tro på Gud, bara välja det som är kärlek. Och kärlek finns där verkligheten finns.  

 

Det liknar en religion utan Gud, eller en Gud utan religion. När du slutar söka, slutar (försöka) tro, då kommer Gud till dig. Så ser också Weils väg till religionen lite annorlunda ut. I ett brev till författaren Joë Bousquet berättar hon hur en dikt av George Herbert från tidigt 1600-tal blir en länk som förenar henne med Gud, att det är konsten – en dikt på engelska – som bortom hennes vetande ger hennes skrivande en ny riktning. Inte så att hon släpper det samhällsengagemang som präglat hennes skrivande fram till dess, men att det nyanseras, fördjupas och förstärks.

 

I brevet belyses också hennes relation till det centrala begreppet olycka. Weil skriver om att befinna sig i det som evangelierna kallar ”i väntan”. Olikt vampyrer kräver det onda ingen inbjudan för att bli insläppt, och ta en titt på nyhetsflödet så får du en bild av hur det onda grasserar inom så många av oss. Weil skriver om att vi behöver upprätta ett samtycke till det goda också, men också om faran i att förneka närvaron av det onda inom oss. Vi ska inte försöka göra oss av med det, bara förstå att det är något vi behöver bekämpa.

 

Nog visste hon en del om lidandet, både det fysiska och det själsliga, men hon visste också minst lika mycket om värdet i att avstå från självömkan. Hon visste också mycket om lydnad och tvång, två poler som vi behöver lära oss behärska. Två andra poler som det finns givande resonemang om: dröm och verklighet. En del av hennes tankar blir svårsmälta, som när hon definierar olyckan som ”omständigheternas mekaniska brutalitets pulvrisering av själen”, och att det kommer från Gud. Men så kommer också kärleken ur detta. Men sanningen ska kanske nödvändigtvis vara svårsmält.

 

På frågan varför Weil blivit så aktuell under 2000-talet är svaret lättfunnet. Andra böcker har inte denna tyngd, denna nåd. Utfallet är starkt, men så är också insatsen stor. Weil frigör potentialen till ett bättre liv. Så såg det ut 1942, men i än högre grad ser det ut så 2023.