Madonnan vid Nilen, Scholastique Mukasonga, översättning Maria Björkman, Tranan

Den bokstavliga översättningen av originalets titel lyder ”Vår Fru vid Nilen” men Scholastique Mukasongas första roman från 2012 fick heta Madonnan vid Nilen när den utkom på svenska 2020. Författaren föddes i Rwanda, men familjen flydde utomlands 1992, strax innan folkmordet då en miljon tutsier mördades.

 

Madonnan är en svart staty som står intill en gymnasieskola för flickor, högt belägen för att inte allt som tillhör staden ska fresta dem på villovägar. Där går främst de rika hutu-döttrarna som ska tillgodogöra sig en utbildning som förbereder dem till äktenskap med rika hutu-söner. Innan någon hinner säga nepotism tillfogar jag upplysningen att några fattiga tutsier kvoteras in med armbågen, däribland Virginia och Veronica, som utgör något som med viss modifikation kan kallas huvudpersoner.

 

I stället för att mejsla fram gedigna karaktärer är Mukasonga mer inriktad på att skildra den stämning som råder i Rwanda innan skändligheterna kulminerar. Romanen utspelar sig 1979, och långsamt avtäcks de mekanismer som ska ges fritt spelrum drygt femton år senare. Det monstruösa anländer liksom blixtar sällan från en klar himmel, och nog finns det gott om olycksbådande indikationer, fingervisningar av grymt snitt, i den här romanen. Retoriken känns förstås igen, när hutufolket kallar tutsierna för kackerlackor.

 

De urgamla idealen råder. Men bakom masken av fromhet finns sliskiga präster och illasinnade nunnor. Den pennalism som har utvecklats liknar den som Ann-Helén Laestadius skildrar i sin nya bok Straff. En elakhet som i brist på annat borde gå under beteckningen ”banal”, alltså i avsaknad av både högre och lägre syften. En elakhet som pågår – kanske bara för att förutsättningar för den har etablerats, att det är så den mänskliga naturen ser ut. Hos Laestadius kallades bestraffaren ”Häxan”, medan hon här går under namnet Gloriosa.

 

Romanen har en lång startsträcka, men när väl Mukasongas okonventionella teknik sätter sig blir det tydligt vartåt det hela barkar, och då kan syftet med rundmålningar och utvikningar motiveras. I början är det mer platsen än personerna som betonas, och anledningen är förstås att platsen är så avgörande för det som komma skall. Därför blir kollektivet en viktig beståndsdel i att skildra en pågående ouvertyr till katastrof. När en av flickorna blir gravid undanröjs skandalen effektivt och dödligt:

 

För det var verkligen en skamlig hemlighet som nu ringlade ihop sig inuti skolan liksom inuti var och en av dem, ett samvetskval på jakt efter en skyldig, en synd som var omöjlig att sona eftersom den ju aldrig skulle få en bekännelse. De måste stöta bort bilden: Frida som den svarta spegel i vilken man kunde se sitt öde.  

 

Veronica, vars egentliga namn är Mutamariza (”Få-henne-inte-att gråta”), och Virginia, vars egentliga namn är Tumurinde (”Beskydda-henne”), ger sig ut på äventyr hos en galen vit excentriker, som inbillar sig att de är fornegyptiska gudinnor, och anstränger sig för att iscensätta detta i tablåer av varierande grad av olust och olämplighet. Här anspelar Mukisonga på exotifiering och vita fördomar om svartas sexualitet, men också detta sker på ett minst med ovanlig utgång.  

 

Successivt skruvas temperaturen upp. Mobbning och pennalism är universellt, liksom hur de rika unnar sig den lyx som ger dem befogenheter. Mukasonga skildrar förtrycket och dess effekter på ett slående sätt, i en roman som är spännande och oförutsägbar. Hon pekar också ut den hårfina skillnaden mellan kunskap och lärdom, och det är nödvändigt att vi slutar se på romanen som bärare av endast förströelse och onytta – här finns en väg att gå för den som är girig efter både kunskap och lärdom.