Fra far, Lene Berg, Kolon

True crime-diggarna får sitt lystmäte genom diverse podcaster och tv-serier som hotar att tränga undan allt utbud. Som om det inte räckte med allt djävulskap som den riktiga världen hittar på, suckar jag när jag tar mig genom ännu några ”tv-tips” alternativt ”strömnings-”, ”podd-” etc-tips i någon av de tidningar jag fortfarande prenumererar på, utan att veta varför.

 

Här har de något att bita i, muttrar jag när jag läser Lene Bergs läsvärda roman Fra far, som nyligen utkommit i Norge. Hon är konstnär och filmregissör, utbildad på DI i Stockholm. När hon var 9 blev hennes pappa, filmregissören och författaren Arnljot Berg, arresterad i Paris misstänkt att ha mördat sin tredje hustru. Han hade suttit i tre timmar i en bil med det halvnakna liket, rökande cigaretter och – enligt vissa tidningsuppgifter – i färd med att läsa Baudelaire.

 

Det är en gruvlig story, och Berg lotsar oss genom den med hjälp av brev, utdrag ur psykiatrins journaler, tidningsartiklar, opublicerade texter från pappan, och egna försök att komma till rätta med vad som hände den ödesdigra februarinatten 1972. Pappan anklagades först för dråp, men det ändrades till ”legemsbeskadligelse” (kroppsskada) som medför död.

 

Romanen är uppbyggd som ett montage. Ett livstrauma alstrar ett irrationellt beteende. Nick Caves ord från ”Do You Love Me Pt. 2” är giltiga: ”The clock of my boyhood was wound down and stopped”. Det är rörande hur barnet, den nioårige Lene, tampas med hur hon ska förhålla sig till pappan, han som ömsom är kärleksfull i stora VERSALER och ömsom nyckfull och våldsam, i synnerhet när han druckit. Så nog har hennes barndoms klocka också stannat.

 

I boken finns också en kollision mellan prosans saklighet och de avgrundsdjupa känslor som avtäcks. Men skönlitteraturen kan i lyckosamma stunder försa samman det som är oförenligt. Är det ett sant porträtt av pappan? Nja, men det är äkta. I Norge kallar man den här typen av böcker för ”verklighetslitteratur”, och det är nog en bättre term än vår ”autofiktion”. Att Berg inte är rutinerad författare blir här en tillgång, då hon skriver en okonventionell roman som inte helt smidigt går att kategorisera.

 

Pappan var som sagt regissör med visst renommé, och hans tredje fru var lärare med vissa skådespelarambitioner. Hur var han? Tja, som oss alla: begåvad med vissa relativt stora förtjänster och med vissa lika stora brister. Han var omvittnat populär hos de som arbetade med honom, men nog anas mörkare stråk, att han lika gärna var svår och besvärlig. Kanske den mest adekvata benämningen är att kalla honom för en kulturman av gammalt snitt, alltså en som dyrkas för sina insatser som kulturarbetare – ett ”geni”, innan sådana bannlystes – och som självmedicinerade för att komma till rätta med sina demoner.

 

Lene Bergs förklaring till självhatet hos denna komplexa person är att söka sig bakåt, och där hittar hon en tänkbar orsak till det kaos som Arnljot senare skulle ställa till med. Vad det är mer än antyds, men behöver inte uppges här – se det som en uppmaning att läsa den här boken, som kanske inte når fram till alla anledningar varför en människa dödar en annan. Men ibland är det frågorna i sig som är mer värda att beakta.