Somliga litterära verk lever kvar i vårt kollektiva medvetande långt efter att vi har slutat läsa dem. Vi kan erkänna deras storhet, utan att behöva aktualisera dem eller låta dem ingå i vår kontinuerliga omläsning. Det gäller klassiker som till exempel Stendhals Rött och svart, Goethes Faust, Dantes Den gudomliga komedin.
Och så finns verk som Sofokles Antigone, som ständigt ger upphov till nya läsningar och omtolkningar och bearbetningar. En av dessa utkom 2012 på spanska och några år senare på engelska, utan att ännu ha gett upphov till en svensk översättning. Sara Uribe skrev Antígona Gonzáles ur den förtvivlan som uppstår när en sörjande syster inte ens har en kropp att vilja begrava. Den utspelar sig i mexikanska Tamaulipas, nära gränsen till Texas.
Brodern Tadeo hör till de försvunna, de tiotusentals, kanske hundratusentals försvunna och inte funna som kidnappas, ibland för att agera sköldar och kanonmat åt kriminella ligor. Uribe skriver i kollagets form, en hybridbok mellan poesi, drama och reportage. Verket beställdes som monolog åt regissören och skådespelaren Sandra Muñoz, och innehåller åtskilliga citat från främst spanskspråkiga källor, men även en del från Judith Butler, Harold Pinter och Marguerite Yourcenar.
Det blir en monolog som visar vad som sker i ett samhälle där försvinnandet blivit norm, hur skadat förtroendet är för andra människor. Hur verkligheten undermineras. Genom hela texten vandrar Antígona, som jobbar som lärare och därmed tvingas konfrontera ödets grymma lek när hon räknar upp elevernas namn men för varje rutinmässiga ”närvarande” hör ett outtalat ”frånvarande” när hon tänker broderns namn.
Så försöker hon bearbeta förlusten. Tänk om det kunde vara som när hon var barn, och illusionisten fick saker att försvinna, bara för att låta dem komma tillbaka i nästa stund. Kanske? Nä, hoppet kan stretchas långt, men ändå inser hon att Tadeo inte lever. Det hade hon vetat i så fall – och hade han överlevt kidnappningen hade han tagit livet av sig hellre än utföra de förväntade kriminella handlingarna. För det finns inget värre än de drömmar där du möter någon som du vet att du aldrig mer får träffa.
Genom den här boken får vi också veta att Polyneikes, som i vår kontext är bråkstaken som orsakar konflikten, i den latinamerikanska kulturen blivit en representant just för de marginaliserade och försvunna. Det är en radikal omtolkning av Sofokles pjäs, värd att beakta för oss som är snara att fördöma Antigones handlingar som omogna och ogenomtänkta. Uribes Antigone-gestalt blir också sinnebilden för hon som vägrar ge upp, vägrar sluta tjata, vägrar sluta leta.
Här visas också att hämndfantasier är gagnlösa. Eftersom rättvisa inte är något som existerar i den här världen. När vår värld går sönder kan den inte lagas. Möjligen blir Antígonas tankar ibland repetitiva (vem kan å andra sidan klandra henne för det?), eller bara banala och platta: ”I pray for those who are good and for the others, because even if they have no heart, I do.” Ändå skapas resonans genom Uribes medvetna koppling till verkligheten, inte bara genom att inkludera autentiska tidningsreportage, men också i att protagonisten bygger på en colombiansk aktivist, Antígona (Diana) Gomez, vars far försvann och fick henne att yttra: ”I didn’t want to be an Antigone but it happened to me.”
Uribes bok är ett uttalat sorgearbete, men inte enbart av privat karaktär. Så används några nyckelfraser från Sofokles pjäs, där Antigones replik till systern Ismene, ”Ska du hjälpa mig?” vänds mot läsaren. Den här bokens Antígona saknar syster: i stället blir repliken en vädjan till läsarens ansvarskänsla. Ska jag hjälpa till eller stå utanför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.