Dikter. En antologi för Ukraina, [red] Karin Brygger & Helga Krook, Korpen

Kan dikter hejda ett krig? Självklart inte, men frågan är felställd. Det är mer fruktbart att fråga sig vad dikter har för funktion, förutom att uttrycka det sköna och det vackra (tro mig, det är allmänhetens definition av poesi). Dikter – i förlängning konsten och kulturen – utgör ett motstånd mot allt som förråar och förfular. Riktig litteratur förklarar krig mot klichéer, och krig är i sig fullt av fula klichéer, ett språkbruk som bombar sönder all estetik.

 

Redan i april kom det en antologi med dikter, Poeter mot krig. En snabb mobilisering av förlaget Ekström & Garay. Nu har också Korpen anslutit med en antologi. Dikter. En antologi för Ukraina är till omfånget mer ambitiös, och det lite halvtaffliga omslaget kanske kompenseras av att överskottet av försäljningen går till en hjälpinsamling i Charkiv. Obs, inget fel på Jenny Yurshanskys konstverk, men typsnittet och sättningen lämnar en del övrigt att önska.

 

Nåväl. Urvalet är fint, med en bra internationell mix där i förekommande fall dikten på originalspråk följs av en översättning. Det är snyggt gjort. Men de flesta av bidragsgivarna är svenska, med ett flertal rejält etablerade poeter som Ann Jäderlund, Lina Hagelbäck, Gunnar D Hansson, Eva-Stina Byggmästar, Hanna-Linnea Rengfors, Jörgen Lind, Leif Holmstrand, Göran Greider. Oftast med en enstaka dikt (i Linds fall bara två rader), men Jäderlund till exempel bidrar med fem dikter.

 

Ja, och Gloria Gervitz har med en dikt från i januari i år, skriven strax innan hon dog i april. Men handlar det då om kriget i Ukraina? Ja och nej: den handlar om en persons dödsskräck, och raden ”jag är räddare än rädslan” blir en formel inte enbart för poesin utan också för kriget. Anakronismer förekommer, som sig bör, då kriget också är en anakronism, en kvarleva från tidigare århundraden.

 

Det mesta är ändå skrivet som reaktion på den ryska invasionen i februari, och fyra dagar senare fick poeterna en förfrågan att bidra. Det är en ständig fråga: vad ska poeterna göra för nytta? Jag skrev igår om en annan antologi som berör det ryska kriget, med författare från Ukraina – Under Ukrainas öppna himmel. Där fick jag anledning att citera Ilya Kaminskys ord efter krigsutbrottet, ord som citeras i denna antologis inledning och som därför kan återges ordagrant här.

 

När Kaminsky frågade en vän i Ukraina hur han från USA kunde hjälpa till löd svaret: ”Män som Putin kommer och går. Om du vill hjälpa till, skicka några dikter och essäer. Vi håller på att sätta ihop en litteraturtidskrift.” Så enkelt är det väl: även under ett krig – särskilt under ett krig – finns behovet av poesi, av konst, av kultur. Dikterna kan då bli en motpol mot det vidriga och skändliga kriget.

 

Frågan är väl ändå om allt här berör kriget, och om det ens borde göra det. Som bekant – exemplet Gervitz visar det tydligt – kan dikt som inte explicit handlar om ett namngivet krig fungera bättre än innehållsreferat av det aktuella skeendet. Som första reaktion bildar vanmakten en fond till många av dikterna, som är uppställda utefter poeternas efternamn. Eva-Stina Byggmästar till exempel skriver om våld och ömhet som något annat än motpoler. Vi människor har kapacitet för bådadera.

 

Många av poeterna berör direkt och indirekt frihet som ett alternativ till den annektering av känslolivet som Putin har åstadkommit. Det är ett förtryck som har kidnappat oss, själsligt i vårt fall här i Sverige, men det är kännbart det också. Jag finner anledning att citera tre rader av Agneta Enckell, denna underbara finlandssvenska poet:

 

alltid på väg fastän stilla

 

alltid i uppror oro stilla

 

varje andetag är verklighet

 

Det är både vackert och skrämmande – sublimt, som man sa förr: ”varje andetag är verklighet”. Så hoppingivande, så förstörande. För verkligheten är både vacker och ful, både hoppfull och tröstlös. Nog kan jag också citera Hanna-Linnea Rengfors summering av visshet: ”Man BARA VET – när man är Mitt i Det VET MAN BARA – om man Måste Tvivla är det Inte Äkta”.

 

Böcker som denna kan nog uppfattas som godhetsmarkörer av vissa opinionsbildare på högerflanken eller Sven Anders Johansson. Speciellt när jag plockar upp mitt exemplar på Bokmässan, denna högborg för det självgoda samtalet, eller hur? Förlåt, jag är ironisk här, men bara lite. Demokrati och litteratur och kultur är vackra och viktiga ord, alldeles för viktiga för att raljeras med. Samtidigt blir de lätt ord som är lika stora som de är tomma, och kanske de riskerar att slitas ut när de används för ofta i samhällsdebatten – kanske ett ord som demokrati skulle må bra av ett fyraårigt embargo? Sorry, men man ska vara försiktig med vad man önskar, för vi har ju ett regeringsskifte på ingång.

 

Det är en bok som är svårdefinierad. Det går ju inte att tycka illa om den. Jo, om omslaget, lite. Men innehållet? Det är onekligen bra dikt. Speciellt Pernilla Berglunds korta dikt är bra, fast den fungerar mer som en påminnelse om hur saknad hennes röst är (senaste diktsamlingen Rätten kom 2019, och det är alldeles för länge sedan). Men också: det kostar inget att vara emot krig, särskilt inte när man skriver från en svensk horisont. Ändå tycker jag att poeterna ska ta ställning – alltid ta ställning – och jag är glad att de gör det, och att de gör det så bra.