Homesick for Another World, Ottessa Moshfegh, Vintage

Senaste året har jag ägnat åt Ottessa Moshfeghs fem romaner, och det har minst sagt blivit dags att läsa hennes hittills enda novellsamling. Homesick for Another World utkom 2017, då hon hade publicerat sina två första romaner. Jag har läst att flera framhåller dessa noveller som det starkaste hon har skrivit, att det är här hennes talang bäst tagits till vara.

 

Boken innehåller fjorton noveller av ganska klassiskt amerikanskt format, på omkring 20 sidor. De flesta utspelar sig i en igenkännbar värld – dirty realism har sällan varit lika skitig eller realistisk. Moshfegh skriver om trasiga slarviga människor som tappar sinnet för proportioner och överskrider gränser, allra helst de etiska. Regler och ställningstaganden utsätts för granskning. Hennes humor parerar hopplöshet med en livsvilja av ovanligt slag, en hållning som går till strid mot det normerande.

 

Det skapar täthet och coolhet. Det är en bok som visar hur uppgivenhet kan fungera estetiskt, som en injektion av vitalitet även om karaktärerna ibland närmar sig den letargi som till exempel huvudpersonen i Mitt år av vila och avkoppling uppvisade. Moshfegh skriver om dåliga människor men behandlar dem varsamt – helt utan silkeshandskar, men också helt utan fördömanden. De väntar på ett lyft som aldrig infinner sig.

 

Dålig livsföring och dåliga livsval har många förespråkare i litteraturen. Vad är det Moshfegh gör som är så skickligt och så unikt att jag vill återvända till denna solkiga värld? Hon skriver otvunget, och överger den städade minimalism som dominerar hos genrens affischnamn Raymond Carver (grovt överskattad), och vidkänner de abnorma känslornas överdåd som den amerikanska novellens stora kuf ägnade sig åt, alltså Flannery O’Connor (fortfarande underskattad). I Moshfeghs värld är dock alla andliga och metafysiska dimensioner utrotade – hennes karaktärer är liksom O’Connors övergivna av världen och av existensen, men inte av sin författare.

 

Något annat som förenar dem är humorn, en humor som skruvar sig mot grotesken och den farliga provokationen. Det som gör saker roliga är – förlåt, känsliga läsare – överdrifter, sarkasmer, ironi. Kort sagt: det som gör ont. En av bifigurerna summerar denna humor väl: ”She said she wanted to get pregnant so she’d have something to think about all day.” Eller vad sägs om dessa slutord i en av novellerna: ”I let her do whatever she wanted to do to me that day in the cabin. It wasn’t painful, nor was it terrifying, but it was disgusting – just as I’d always hoped it to be.” Det är en novellkonst som också överger det kalkylerade inslaget som alltför lätt blir en boja för den som vill skriva om dåliga och otrevliga människor.   

 

Ottessa Moshfegh är den första amerikanska novellförfattaren som helt skriver lika ogarderat elakt som Flannery O’Connor. Novellernas titlar avslöjar mer än du behöver veta om Moshfeghs världsbild: ”The Weirdos”, ”A Dark and Winding Road”, ”No Place for Good People” (som imiterar O’Connors ”A Good Man Is Hard to Find” och ”Good Country People”), ”Nothing Ever Happens Here”, ”A Better Place”.   

 

Situationerna och motiven är uramerikanska, men Moshfegh skriver litteratur som om det är hon som uppfinner den, som om ingen hade skrivit litteratur tidigare. Det hon står för är något helt nytt, helt innovativt, helt omstörtande. En av novellerna handlar om en mattelärare som fuskar åt sina elever för att höja deras resultat så hon inte får sparken. En annan handlar om en rik läkare vars fru dör och när han framkallar semesterbilder från senaste resan upptäcker han att hustrun fotat en manlig prostituerad. Han åker tillbaka till ön för att söka upp honom och ligga med honom som en slutgiltig hämnd. I den avslutande mer skruvade novellen behöver huvudpersonen döda en viss person för att ges tillåtelse att överge världen och återgå till ett mer paradisiskt tillstånd – det slår mig att denna bok utkom samma år som David Lynchs tv-serie The Return, och parallellerna är slående.

 

Så skriver Moshfegh gärna noveller som lämnar läsaren i sticket, med föraningar, illavarslande förebådande om något ytterligare som förvärrar situationen. Karaktärerna har svårt med relationer – de är opålitliga och självtillräckliga, oftast, i sina lurendrejerier som utförs med lika glatt sinne oavsett om det riktas utåt eller inåt. I stället för att dela in oss människor i kategorierna introverta eller extroverta uppfinner hon nya indelningar. Hennes karaktärer är för avtrubbade för att ens bli deprimerade, och i så måtto liknar det hur Bret Easton Ellis beskrev människor i sina tidigaste romaner (de är vänner, för den delen).

 

Innerst inne handlar det kanske inte lika mycket om behovet att bli älskad som om behovet att bli sedd och bekräftad. Moshfegh låter sina karaktärer dämpa sina förväntningar på livet. Deras kroppar är i olag, deras själar likaså. Och författaren skolkade helt uppenbart från den för amerikanska författare obligatoriska PK-lektionen. Det skulle inte förvåna mig om denna vårdslöshet med att iaktta de numera skrivna reglerna för god ton får henne att bli cancelled när som helst. Så läs medan det går!