att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 jan. 2014

Under all denna vinter, Negar Naseh


En debutroman inleds som ett familjedrama där handlingen allt mer siktar in sig på katastrofal utgång. Det är en sällsynt raffinerad berättelse, som följs av en givande inblick i skrivarverkstaden.

Handlingen i Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter är enkel nog: i det västerbottniska inlandet bor översättaren Helene med musikern Adam. Snön omger dem, och en neurotisk Helene plockar upp modern på Umeå flygplats. Under några juldagar umgås de – försöker umgås, för det är tydligt att något inte står rätt till. Helene är hela tiden trött, irriterar sig på att mamman och Adam kommer så bra överens. 

Stämningen byggs upp, skickligt. Man väntar sig en förlösning, en konfrontation. Den kommer mot slutet, där Naseh förenar det ofrånkomligt förväntade med det fullkomligt häpnadsväckande. Jag läser dessa romanens sista sidor med uppspärrade ögon, munnen ett gapande versalt ”O”.

I Helenes minutiösa förberedelser anas en ängslighet, gestaltat bland annat i hur hon tvångsmässigt tillagar lavendelskorpor, för att blidka modern. Överhuvudtaget finns i de små detaljerna noggrant utlagda ledtrådar till Helenes personlighet, i hur hon biter på nagelbanden tills de blöder, hur hennes minnesbilder korrigeras av modern, hur hon regredierar i förälderns närhet och börjar drömma om monster.

Och den där tröttheten. Inte konstigt, kan läsaren nyktert påpeka, då hon hela tiden är på helspänn. Hon tycker sig se något slags kusliga varelser nere vid sjön, något som inte är människa eller djur.

Kammarspelet övergår i thriller. Det här är en sällsynt lyckad debut, som leder tanken in på hur bra Magnus Dahlström var med Fyr på 80-talet, eller Carina Rydberg i sina första tre romaner. Detta åstadkommer Naseh genom att med sitt skrivande imitera Helenes minutiösa förberedelser.

Då är det här så övertygande skrivet att Naseh minst av allt liknar den gängse debutanten. Det är ett intryck som förstärks av den hundrasidiga essä om skrivandet som vidtar efter romanens slut. Där får vi unika inblickar i hur hon har gått till väga.

Jag säger ”unika”, trots att tilltaget påminner om Sami Said, vars debutroman Väldigt sällan fin följdes av en bok där han kommenterade hur han hade skrivit sin roman. Medan den var nonchalant och jagfixerad visar Negar Naseh en oerhörd ambition, och markerar med eftertryck att hon har kommit för att stanna.

I essän kallar hon sitt skrivande för en exorcism, och resonerar insiktsfullt om psykologiska och litteraturhistoriska referenser till sin romans tematik. Vi får också veta bakgrunden till varför Helene läser noveller av Patricia Highsmith – den mest eleganta planteringen jag har sett i en svensk roman på länge. Dock kunde hon ha undvarat några slentrianmässiga iakttagelser kring den obligatoriska ikonen Duras.

Desto mer intressant är hennes diskussion kring hur hon frivilligt söker efter en trasig stil, som ställer sig på tvären mot det som är helgjutet och stringent. Hon har med den aviga stilen på ett djupt imponerande sätt lyckats skriva en roman som förmedlar en fysisk oro. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar