att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 apr. 2016

De fördrivna, Negar Naseh, Natur & Kultur



Med sin andra roman fortsätter den lovande Negar Naseh att utforska den psykologiska thrillern. Det är inte helt utskrivet vad som egentligen händer, men det kan kvitta, när det är så engagerande och spännande.

Kammarspelet är en tacksam premiss för romanförfattaren. Ett begränsat antal karaktärer, helst utplacerade på en avskild plats. Sedan är det bara att vräka på med konflikter, dispyter och obearbetade trauman. Oron ökar i takt med det obligatoriska regn som förstärker karaktärernas isolering …


Negar Nasehs andra roman efter den med rätta hyllade debuten Under all denna vinter är ett kammarspel. Hon ersätter regnet med medelhavssolen på en siciliansk ö. Dit kommer narkosläkaren Miriam och konstnären Filip, med dottern Olivia. De gästas av kompisarna Ashkan och Erika, ett ofrivilligt barnlöst par. Bordet är dukat för gräl.  

Ashkan ifrågasätter hur Miriam och Filip kan leva i närheten av Lampedusa, med flyktingkatastrofen så nära inpå sig, utan att påverkas av den. Filip håller på att slå igenom internationellt som konstnär, och blir en allt mer handfallen pappa när han tar sig in i sin kreativa period. Miriam dricker en massa gin. Och barnet gör knappt annat än sover.

Med stigande spänning följer vi förloppet, där Naseh skickligt rör sig mellan olika berättarperspektiv. Det skapar nya djup till hennes i grunden arketypiska historia om konstnären och kvinnan i bakgrunden. Relationen mellan Miriam och dottern skildras innerligt och närgånget, även när vi anar att det sker på bekostnad av att vissa etiska gränser måste korsas.

I värmen eskalerar oron, och svetten och berusningen och misstankarna ges fritt spelrum. I den arbetsbok som medföljde debuten skrev Naseh en del om Marguerite Duras, och möjligen finns det här och där ett problem, att hon inte helt befriat sig från Duras hårda och osentimentala språk.

Samtidigt som det onekligen ger en viss kvalitetshöjning, när det ängsliga innehållet får en så hårt kontrollerad form. När Miriams utmattning skildras objektivt och kyligt skapas en paradoxal distanslöshet, och hon växer fram som en fullt trovärdig gestalt. En människa du bryr dig om, som du vill väl, även när du anar att hon inte har helt rent mjöl i sin påse.

Det är med antydningar Naseh arbetar, och det skapar en mystik kring det skeende som berättas. Hon är en udda författare, på det viset att hon har nära till det diffusa och skumma, utan att det blir vagt eller otydligt. Hela förloppet saknar det schematiska förhållningssätt som tyvärr många av hennes kolleger uppvaktar.

Naseh håller sannerligen på att utveckla sig till en av samtidslitteraturens stora orosskildrare. Hon skapar stämning med små gester, och kan väcka den typ av bävan som Carina Rydberg och Christine Falkenland var så bra på, och som också finns i senare romaner som Therese Bohmans Den drunknade och Anne Swärds Polarsommar.

Gemensamt för de flesta svenska bidragen i denna genre är att man förhåller sig lika troget ångesten som Stig Dagerman gjorde. Gillar du Dagerman har du mycket att hämta hos Negar Naseh, som framträder som en författare med nästan obegränsad potential. Hon visar att romanen är en ypperlig form för att berätta om moraliska ställningstaganden, och om hur samhällsproblemen och de individuella problemen löper som parallella linjer i våra medvetanden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/4 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar