och vi fortsatte att göra någonting rörande, Elis Burrau, CL(P) Works

Den unge poeten Elis Burrau lyckas också i det längre formatet skriva pigg och fantasifull dikt. Hans egentliga debut vitaliserar den svenska samtidspoesin.

Elis Burrau är en av de talangfulla blå blixtarna som slagit ned i Brombergs debutantologier (hans bidrag fanns med i förra årets bok, Den sista fasta kontinenten). I fjol kom också en chapbook på norska förlaget AFV Press (Romantisk eftertext), och han har också skrivit en del dikter på internet.

Trots sin ringa ålder – född 1992 – är det alltså en rätt rutinerad poet som nu ”debuterar”, vad man nu vill lägga in i det ordet. Jag måste säga det på en gång: det här är utomordentlig dikt. Inte alltid ordentlig, eller lätt igenkännbar som ”poesi”, men helt klart något som jag inte vill avvara.

Lyckligtvis har han behållit den busighet som blivit hans signum, i en bok som ofta bjuder på pigga överraskningar. Det är skrivet i den livets hastighet som danska poeten Michael Strunge tog över från David Bowie, och hoppsan så fort det går. Liv och dikt går in i varandra, ungefär som hos Marguerite Duras: så uppfattar jag det som långt ifrån en tillfällighet att hennes genialiska bok Det är allt smygs in på omslaget.

För i den där friktionen mellan erfarenheten och fantasin kan fin litteratur alstras. Är det absurt eller är det ett livsvillkor: ”tungan på vågen väger för mycket / den talar för lite, för sansat och / den vägrar att svälja / sig själv / gärna en nagel i ögat / men först en habil /  manikyr”?

Jag uppfattar Burraus dikter som en handbok i levnadskonst. Lev det poetiska livet. Då skapas nya vägar, mycket mer framkomliga vägar. Det är en rörlig och rörig bok, och då och då lite slarvig. Kanske lite som Kanye Wests nya skiva ”The Life of Pablo”: den blir aldrig färdig, och det är som det skall …

Om det är ett fadersuppror sker det mer med vattenpistol än skarpladdad revolver. Det är en kritik som framförs med öm hand. Kända formuleringar beter sig som ett försåtligt virus, klichéer som vi stört oss på sedan urminnes tider vid det här laget: ”krypa till korset”, ”slit den med hälsan”, ”jag har det på tungan”, alla dessa fraser som språket inte kan göra sig kvitt.

Därmed synliggörs det styvnackade språket. Motståndsspråket. En sur läsning av den här boken skulle säga ”sorry Elis, men allt du göra har gjorts förr … av Ekelöf … av dadaisterna på Cabaret Voltare i Zürich för exakt 100 år sedan …”

Men vet du vad, jag väljer den gladare läsningen, och säger ”Elis, du vitaliserar svensk poesi med din spretighet och din underbart storögda fascination för livet … fortsätt och fortsätt med det!” För det går så fort, det här livet, och att hålla kvar sin ungdom är lika svårt som att hejda en flock bin för att konversera kategoriska imperativ.

Läser du den här boken av Burrau får du i alla fall en god inblick i hur det är att vara ung i Sverige på 2010-talet. Det är en bok som blixtrar av liv, av känslor, av entusiasm och den typ av glädje som förtjänar att ersätta den bombmatta av äkta klichéer som samtidsspråket gjort sig beroende av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/3 2016)