Vitt slödder, Carina Rydberg, Bonniers

Efter sexton års tystnad återkommer Carina Rydberg med en ny bok. Tyvärr håller den inte riktigt måttet när den återberättar episoder från ungdomen, utan hade tjänat på att bearbetas ytterligare.

 

Carina Rydbergs författarskap ryms inom en nittonårsperiod som innehåller sju romaner, däribland det obestridliga mästerverket Osalig ande (1990). Hon skrev autofiktion långt innan det blev ett begrepp med den omdebatterade Den högsta kasten (1997). Nu har det gått nästan lika lång tid – sexton år – sedan hennes senaste roman.

 

Vitt slödder fortsätter i autofiktionens spår. Nu skriver hon om sin uppväxt, om klass, om otrygghet, om förälskelser, om vägen till skrivandet, om skolan – där barnet Carina på känt maner upplever att hennes begåvning inte tas till vara. Som väntat skriver hon oförblommerat och ofta humoristiskt. Särskilt PK är hon inte, och det hade jag inte heller väntat mig. I viss mån ursäktas hon av att hon skildrar ett förflutet där nedsättande ord var normaliserade, och i ärlighetens namn problematiserar hon bruket och tar tydligt avstånd mot den rasism som förekom.

 

Däremot ställer jag mig undrande till om behovet av den här berättelsen. Rydberg tar förvisso upp viktiga ämnen kring klassfrågor och hon säger relevanta saker om skam och makt och hat. Men formatet är ett ostrukturerat och onödigt långt ”Sommar”-program. Det blir för osammanhängande och ryckigt när fokus skiftar mellan allvar och lättsamhet.

 

Genom hela den här relativt korta framställningen är tonfallet lågmält och sorgset, som när hon berättar om själens död. Som trettonåring visste hon saker om människor, hävdar hon, en egenskap som har gått förlorat. Likadant verkar minnet fungera: här är det godtyckligt vad som minns, och det rör sig mellan skarp detaljkännedom och skymten av något undflyende.

 

Därför är det här en irriterande fladdrig bok som jag inte gillar lika mycket som jag önskade. Det finns smärtpunkter, mestadels rör de föräldrarna, och hon når sent omsider dit. Rydberg försöker analysera varför hon till exempel i så hög grad ägnat sig åt att väcka obehag och skapa missämja mellan människor. Det här är ju ett riktigt intressant ämne.

 

Men hon når inte ända fram i sitt behov att skapa oreda hos andra. De diskussioner som förs i den här självbiografiska texten hanterades med betydligt större skärpa i just Den högsta kasten. Här är det för utslätat och nästan banalt, och det är ovärdigt en så driven författare som Rydberg.

 

Den här tendensen fanns också i hennes senaste renodlade roman, Den som vässar vargars tänder, som bar på löften som inte helt infriades. Efter sexton års paus har förväntningarna hamnat högt, men det är så av en viss anledning.

För det här är en bok som hade tjänat på att bearbetas mer. De tankar som presenteras är som vanligt intressanta och relevanta, men Rydberg har inte haft lika musbrända fingrar tidigare när hon har tagit itu med hetare potatisar. Här släpper hon dem precis när de börjar bränna, och det gagnar inte boken.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/9 2022)