Vonde blomar, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

Nyligen besökte jag Oslo, och hittade bokhandeln Tronsmo på Universitetsgatan. Där fanns en diger hylla och ett matigt skrivbord överlastade med böcker på svenska. Det kan göra en gramse, att man förgäves hittar ett liknande utbud av norska böcker i svenska boklådor, även om Söderbokhandeln i Stockholm på senare tid har inlett en mer blygsam satsning böcker på skandinaviska (bra initiativ!).

 

Men något ville jag ta mig med därifrån, och man åker väl inte till Norge för att köpa böcker på svenska. Jag fick med mig Gunnhild Øyehaugs senaste novellsamling i pocket, Vonde blomar. Det var förstås bara en tillfällighet att innerfliken hade ett citat från min recension av en av hennes tidigare böcker. Men det är en sällsam känsla att läsa sig själv i översättning: låter man inte en smula säkrare? En smula intelligentare?

 

Citatet avslöjar att jag har läst Øyehaug tidigare. På svenska har tyvärr endast två av romanerna översatts, Presens maskin allra senast och dessförinnan Vänta, blinka. Det är symtomatiskt att den svenska utgivningen har koncentrerat kring den kommersiellt mer gångbara romangenren. Dock finns gott om norska föregångare som firat stora triumfer som novellförfattare – däribland den nyligen avlidne Kjell Askildsen och den suveräna Ingvild H. Rishøi. Øyehaug är kanske mer framstående som novellist än som romanförfattare, och det var också med novellsamlingen Knutar hon skulle få ett genombrott i den engelskspråkiga världen, under titeln Knots. Själv har jag också läst två essäsamlingar, Miniatyrlesingar och Stol og ekstase + (pluset står för utökad nyutgåva).

 

Både som romanförfattare och som novellist uppsöker Øyehaug det absurda och smått knasiga i tillvaron. Vonde blomar innehåller 26 mestadels korta historier, i en bok som endast tar hundra sidor i anspråk. Titeln kan få en att tänka på Charles Baudelaires ökända diktsamling Les fleurs du mal, som på svenska brukar få heta Det ondas blommor. På norska: Det vondes blomar, som Øyehaug i en novell vill korrigera till Vondskapens blomar eller Blomar frå det vonde, eller varför inte Vonde blomar, som den egna boken heter?

 

Så blir titelnovellen en lustig kurragömmalek med Baudelaires metafor i en konkret text om blommor, följt av ett berömt fotografi av poeten själv, och en inlagd protest, som läxar upp författaren för att utnyttja Baudelaire, och varför nämns förresten inte fotografen Etienne Carjat? Blomtematiken fortlöper i en lika märklig text om Virginia Woolfs Monk’s House, och de många rosorna som där kan beskådas, även om novellen i fråga mest handlar om en besökares oro för att tillgången till toaletter där ska vara begränsade.

 

Men Woolf är närvarande i flera andra av texterna, på ett mer indirekt plan. Det är inte helt lätt att göra Øyehaug rättvisa. Så här inleds själva boken: ”Då eg sat på doen og menstruerte, fall ein ganske stor bit av hjernen min ned i doskåla.” Det är groteskt, absurt, men också subversivt. Och det stannar inte vid en bit av hjärnan i en toalettstol fylld av blod – i en av novellerna är huvudpersonen död, något som mest ställer till med praktiska problem, för hur ordnar man en flygresa till England om man är död?

 

Som synes skriver Øyehaug på den något mer besvärliga nynorskan, så här sätts ens språkkunskaper på prov. Tips till svenska läsare: aktivera ditt dialektala ordförråd, så ska du hitta många ordvalsmässiga likheter till detta grannspråk. Och hon låter magin vara en del av verkligheten, utan att göra så stor sak av detta förhållande. Vissa saker får man bara acceptera.

 

Utifrån den positionen kan Øyehaug ifrågsätta verkligheten och själva existensen. En novell handlar om den norska drottningen som delar namn med författaren, Gunnhild kongsmor från 900-talet, som enligt vissa källor var trollkunnig och kan ha mördats av Harald Blåtand. I en annan ges ett lejon intellekt och agens, för att utreda vad hos oss som är vilja och vad som är drift – vad som är tanke och vad som är instinkt.

 

Novellerna handlar om att upphäva gränser. En av dessa gränser rör frågan om liv och död. Men gränserna handlar också om dem mellan det fiktiva och det reella, i noveller som resonerar kring berättande, kring skrivande, kring läsande. Det handlar om författarens förmåga att skapa illusioner – trolleritricksen, om man så vill. Man behöver inte vara norsk 900-talsdrottning för att vara trollkunnig, med andra ord. Och Øyehaug hör definitivt till de författare med ett och annat äss i rockärmen.

 

Så berättar hon på okonventionellt sätt. Den protest som infördes mot Baudelaire-texten är ett drag som upprepas i samlingen. Hon underminerar sig själv, utsätter sig för självkritik och uppnår självdistans, och urholkar sin egen auktoritet. Platons kritik mot författarna tas upp: de ska betraktas med misstänksamhet, för de är besatta. Med Øyehaugs ord befinner de sig bortom det reella, något som hon med eftertryck inskärper i denna underliga bok. Och då kan en novell handla om en busschaufför som stör sig på en passagerare som babblar hål i huvudet på henne. Fast vänta nu, den här passageraren finns ju inte, och busschauffören är också uppdiktad:

 

Hadde dette vore ein skog vi hadde gått gjennom, var vi no komme fram til ei lysning: sanninga. Hadde dette vore ein draum, var vi no komme til det tunge tidspunktet då nokon røskar i deg og du vaknar. Hadde dette vore eit fotografi som ein hadde lagt oppi ei balje med framkallingsvæske og det sakte, men sikkert vaks fram eit motiv på papiret, må eg seie at det som har skjedd i dag, viss eg no i denne blanke framkallingsvæska skal halde meg til fakta, er at eg på treningstudioet blie forfølgt, ikkje av ein irriterande passasjer, men av ein innpåsliten eldre mann som gjerne ville tulle og tøyse på kvart einaste apparat eg var på.

 

Ja, det kan likna de postmoderna upptåg som var i svang för lite drygt tjugo år sedan, om ni minns. Det förhindrar inte att Øyehaug har kapacitet att framkalla viss svindelkänsla med sina oförutsägbara historier. Hon behåller sin kritiska blick mot både materialet och mot sitt sätt att berätta, och resultatet är en spännande, dynamisk novellsamling som erbjuder något så storslaget som ett nytt förhållningssätt till världen.

 

Synen på konsten som ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament må vara en sliten formel för litteraturen. Den tillhör Émile Zola, vars objektiva teknik ändå går att applicera också på Gunnhild Øyehaug. Hon skriver inte noveller för att invagga läsaren i någon falsk eller äkta trygghet. I en av de bästa novellerna drömmer protagonisten att hon hamnar på ”Masjonalnuseet”, där alla tavlor hänger upp och ned. Det är en dröm, men också en ganska ackurat bild av hur den odrömda världen – den så kallade verkligheten – kan te sig. Som att allting har ställts på ända, och det vi inbillar oss ska stämma öppnar för kaos och ovisshet. Som att en novellsamling borde heta ”sovellnamling”. Eller varför inte ”novellsanning”?