att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juni 2019

Presens Maskin, Gunnhild Øyehaug, Kolon


I fredags skrev Suzanne Moore i Guardian om Nick Caves pågående turné där han svarar på frågor från publiken, och när han talade om saknaden efter sin son Arthur påmindes hon om vad som hände när hennes mamma låg för döden: ”Then, when my mother was dying, a nurse putting balm on her lips told me we live in parallel worlds in which we are with people who will not be there in the future, but we must live as if they will be. This is how we talk to the dying. Indeed, it is how we talk to the living.”

Sorg fungerar verkligen så, oavsett om vi sörjer något som är dött eller bara har gått förlorat för oss – det är ett pågående arbete, där vi för att inte bli galna måste ge oss in i självbedrägeriets mörkaste vrår. Att människor försvinner ifrån oss, det tillhör livet, och vi kan leva i varierande grad av acceptans efteråt, men inbilla dig inte att saker någonsin blir desamma igen.


I norska författaren Gunnhild Øyehaugs nya roman Presens Maskin inträffar något som kan te sig svindlande eller utmanande för tanken. När Anna betraktar sin drygt tvååriga dotter Laura cykla på sin trehjuling läser hon Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, och gör en felläsning av ordet ”trädgård”, läser det som ”tärdgård”. Ett helt nytt ord bildas, ett nytt koncept. Det är ett vanligt misstag – en malapropism, som jag tror drabbar författare oftare än andra (Anna är författare under Ibsen-pseudonymen Hedda Solhaug). Till det märkliga hör dock att felläsningen orsakar ett slags hål i tiden, där mor och dotter separeras, eller snarare försvinner från varandras liv. Laura cyklar ut ur bilden, ut ur verkligheten, in i en annan värld.  

Det här är på 90-talet, och tjugo år har gått. År då vi allt eftersom blir varse att någonting inte stämmer. Medan Laura och Karl Peter lever i en relation, är det oklart för karaktärerna varför de upplever saknad, glömska, olycka. De kan bara leva vidare som om ingenting har hänt, i självbedrägeriet. Där är Anna gift med Jostein, och har tonårsbarn som stirrar ned i sina iPads. Där är Karl Peter musiker, och läser böcker i genren SF, och det blir flitiga referenser till svarta hål, ormhål, mörk materia, UFO-registreringar, parallella världar …

Det handlar också om hästar, om rymdhunden Laika, om Eric Saties stycke ”Vexations”, om Tjechovs novell ”Studenten”. En av Øyehaugs uppseendeväckande slutsatser är att den som inbillar sig leva i en parallell värld snart upptäcker att det blir besannat. Om vi lärt oss att ”seeing is believing” vill hon här vända på klichén: believing, alltså tron, är större än seeing, som ju också står för förståelsen – bara den som tror förstår på riktigt, och då kan det vara likgiltigt om vi kallar det vi tror på för Gud eller något annat. 

Øyehaug tror definitivt på språket. Hennes roman är i hög grad fokuserad på språket, och vad det kan uträtta – både i abstrakt och konkret mening. Ofta tänker jag på det engelska uttrycket ”tour de force”, som väl symtomatiskt nog saknar en svensk motsvarighet – en slags berättandets turboegenskap. Det här blir en subtil parabel om att berätta, utan övertydliga markörer. Det är rastlöst, abrupt, nyckfullt berättat, och jag kan säga att den nynorska hon skriver på inte direkt underlättar för en svenskspråkig läsare, men att det är värt mödan att följa den allt mer intrikata intrigen.

Även om det handlar om parallella världar är det stora temat ensamhet och saknad, och jag kan inte avhålla mig från att läsa in symboliska innebörder i tidshacket som uppstår. Det är svårt att leva, oavsett om man lever ensam eller tillsammans, och den här romanen vill utforska bådadera. Det här är allmänna ämnen, jag menar ensamhet, saknad, svartsjuka, glömska, men det originella är ju hur Øyehaug syresätter dem med ett perspektiv som måste kallas genialiskt, även om det begreppet håller på att bli urvattnat. Dessutom är det inte alls så långsökt som det verkar, detta att försvinna, upphöra att existera – det händer ju hela tiden i våra liv.

Bland mycket annat, det halsbrytande och hisnande stoffet, är det här en rolig roman. Øyehaug har uppfunnit en distanserad berättarröst, som gärna skapar verfremdungseffekt genom att kommentera sin egen status som roman, typ ”nu är vi i det 23:e kapitlet”, eller medgivanden att innehållet kan te sig vanskligt att tro på. Vår blick vrids än hit och än dit. Men det är inte bara roligt: det är också en postmodern skapelseberättelse, där en ny värld växer fram.

Det som får hennes roman att leva är främst att hon inte skriver utifrån en princip där det uttänkta och medvetet planerade får styra; i stället ägnar hon sig åt ett utforskande skrivande, där hon uppmuntrar gissningar och osäkerhet. Ovissheten blir ett estetiskt ställningstagande som ger starkare förutsättningar för historien att drabba läsaren. Kort sagt: en roman om livet måste vara så här vacklande, så här tvivlande: allt annat är tvivelaktig fiktion.  

Att säga att Øyehaug bejakar den odiskutabla fiktionen och de redbara påhitten i denna sin tredje roman är en underdrift. Den blev omtalad i Norge, och det lär vara en tidsfråga innan hon översätts till svenska – att det inte skedde efter det internationella genombrottet med novellsamlingen Knutar är nästan lika märkligt som premissen för denna ambitiösa roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar