Stilla liv, Marguerite Duras, översättning Signe Bodorff, Wahlström & Widstrand

Skulle något motsvarande kunna ske nu? Hösten 1947 lanserar bokförlaget Wahlström & Widstrand en serie de kallar ”Kokard”, med modern fransk litteratur. Tretton titlar ska ges ut ”i rask följd”. Jag säger det igen, för säkerhets skull: tretton titlar! Bland namnen: Bédier, Alain-Fournier, Gide, Anouilh, Michaux, Aymé. Och Duras. Marguerite Duras. Stilla liv är hennes andra roman, den första att översättas till svenska. Debuten Les impudents (Den fräcka) väntar fortfarande på att översättas.  

 

Så blir Signe Bodorff den första i en lång rad – drygt tjugo – som översätter Duras. I det korta förordet skriver Arne Häggqvist en aning sexistiskt om författarnamnets associationer till ”blomlik oskuld och verklighetsbetonad hårdhet”, och kallar den ”ett ödesspel i intensivt ljusstarka tablåer”, en karakteristik som är giltig för hela Duras produktion. Han jämför henne också med Camus (rimligt) och Kafka (mindre rimligt).

 

Den 26-åriga Francine är huvudpersonen. Hennes bror Nicolas har attackerat Jérome, på hennes initiativ, efter att det uppdagats att Nicolas fru Clémence varit otrogen med Jérome. Efter några dagars dödskamp dör Jérome, och Clemence tar till flykten, och överger maken och sonen Noël, som Francine får ta hand om, medan Nicolas tröstar sig med Luce, sin nya kvinna. Själv söker Francine kärlek hos den nyinflyttade Tiène, oftast utan framgång.  

 

Rörigt så det förslår, men som van Duras-läsare har man tålamod att låta även vad som till ytan liknar en farsartad intrig sätta sig. Viktigare är också den atmosfär som skrivs fram, och även om det dricks mindre mängder alkohol känns mycket igen från senare romaner. Här härskar en svartsjuka av dödlig art, skam föder skam, och död följer på död i en ganska gruvlig historia. Det är sommar, men en senare sommar än vanligt, och inte brittsommarens behagliga lättja, utan en dovare, mörkare, tyngre sommar. Det är också en vemodig historia:

 

Återstår ledsnaden. Intet annat än ledsnaden kan längre överraska en. Varje gång tror man sig ha nått dess botten. Men det är inte sant. I botten av ledsnaden finns alltid en ny ledsnads källa. 

 

Samtidigt som mycket känns igen måste frågan ställas: är det här bra eller är det bra enbart för att vi vet att det är Marguerite Duras som har skrivit? För det ska inte bortses från det faktum att hon inte är helt framme vid den stil som senare helt ska överta hennes idiom, benägenheten att nyttja upprepningar och en manisk fixering vid detaljer. En karakteristik från Aris Fioretos, skriven för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av författaren, är så god som någon: ”Duras skildrar normbrott eller existentiella gränstillstånd, men i berättandet finns ingen ambivalens.”  

 

Denna förmåga att ge sin röst ett uppfordrande tilltal finns investerat även i denna mycket tidiga roman. Duras sätt att skriva tar inga fångar, som det skulle heta med en anglicism. Det besvarar också frågan jag ställde tidigare: det här är bra, helt enkelt, och det finns en anledning att jag i likhet med så många andra väljer att läsa Duras. Att hon är en så konsekvent och pålitlig författare. Det känns hoppingivande att den översattes så här redan året efter att Camus Främlingen kom på svenska (La vie tranquille finns inte ens på engelska ännu). 

 

Francine är något av en osynlig kvinna, en berättare som inte tas på allvar och därför tillåts befinna sig nära händelseförloppets centrum: ”Jag var ingen, jag hade varken namn eller ansikte. När jag gick genom augusti, var jag: ingenting. Mina steg gjorde intet buller, ingenting hörde att jag var där, jag störde ingenting.” Romanen diskuterar skuldfrågor och samvetsfrågor utan att leverera färdiga lösningar eller enkla svar.

 

Duras skriver om avstånden mellan människor, om de tunna band som upprätthåller gränserna mellan oss, gränser som till exempel om Francine älskar sin bror för mycket eller för lite. En sak Duras skulle lära sig var att skriva mindre explicit om sex, och låta erotiken bli en outtalad röd tråd, desto mer dominerande i kraft av att inte ges explicita drag. Här blir Francines längtan efter sex påtaglig och ryslig, men också paradoxal i sin kombination av det undflyende och det konfrontativa:

 

Man ser ingenting av den avgrund som finns där, mellan mina ben. Den som upptäckte den, skulle tro att den öppnats där under honom, av honom. Den är svekfull och oskyldig. Den har alltid väntat det som en gång skall komma och som inte är något annat är fullbordandet av något helt annat. Men denna avgrunds botten är på samma gång en tillflykt, den enda tillflykten mot himlen och en av världens sista försvarsmurar.

 

Det är inte helt sant att det här är en mer konventionell roman än Duras senare alster. Här finns upptakten till det skrik som ska genomborra Duras fiktiva berättelser; det finns ett embryo till vad som ska göra romaner som Smärtan, Lol V. Steins hänförelse, och Halv elva en sommarkväll till sådana obestridliga mästerverk. Därför är det beklagligt att det inte finns en nyare översättning – Bodorffs plurala verbformer gör den onödigt tungläst för en läsare på 2000-talet. Å andra sidan ska ingen läsare från 2000-talet undvika denna roman som tar sitt ämne på ett så stort allvar att det borde vara vägledande för hur romaner ska skrivas idag.