Dikter, Sylvia Plath, översättning Siv Arb; Noveller, Sylvia Plath, översättning Margareta Tegnemark, Modernista

[Not: eftersom jag har skrivit förordet till Sylvia Plaths Noveller skriver jag inte om den, utan fokuserar enbart på Dikter.]

 

Det är ett underkännande att Sylvia Plaths dikter är så sparsamt översatta till svenska. Det kom ett magert urval 1975 på det lilla förlaget Trevi med 20 dikter – en bok som inte har kommit i nya upplagor sedan dess. Inte minst med tanke på det intresse som har genererats för poeten Plath, vars noveller och roman (Glaskupan), samt brev och dagböcker har översatts plikttroget. Samt att Elin Cullheds exofiktiva roman Eufori torde ha gjort många nyfikna på poeten.

 

För tio år sedan översatte Jonas Ellerström och Jenny Tunedal Ariel, den postuma diktsamlingen från 1965, men annars har det varit tunnsått. Därför blir det med kluvna känslor jag tar mig an Modernistas utgåva av Dikter, alltså Arbs gamla översättning från 1975. Inte för att denna översättning är lika dålig som jag mindes den – det var min första kontakt med Plath, långt innan biografierna och dagböckerna. Jag kan tycka att det är en välkommen bok, och samtidigt beklaga att intresset inte resulterat i en översättning av de samlade dikterna.

 

Visst är det bra att Ariel sedan 2012 finns på svenska, men Plath är en så viktig poet att vi kunde kosta på oss att ha flera versioner av dikterna, så som vi har av exempelvis Rilke, och de i vår aktuella Lasker-Schüler, Heaney och Trakl. Det märks om inte annat i urvalet till Arbs bok, som domineras av Ariel – fler än hälften – men dikterna från de övriga samlingarna gör lika starkt intryck.

 

När Plath dog 1963 var hon så okänd att dödsannonserna betonade att hon varit gift med den mer kände poeten Ted Hughes. Förhållandet är snarast det omvända nu. I första dikten här, titeldikten från första samlingen ”Kolossen”, nämner hon Orestien, den pjästrilogi som Hughes ägnade sig åt att översätta strax innan han dog (en starkt modifierad version, nyligen översatt till svenska). Trådarna mellan de två poeterna löper starkt, ibland osynligt, ibland uttalat, som i de bittra äktenskapsdikterna i Ariel.

 

Åtskilligt har sagts om de drag av bekännelser som löper genom Plaths dikter. Det är, som med alla sanningar, något som behöver modifieras. Bekännelsepoesi har inte minst genom Karl Ove Knausgårds omsorg blivit ett förlegat uttryck; den typ av autofiktion som populariserats under 2000-talet har också gett oss nya verktyg för att förstå Plaths poesi som något annat än privata vidräkningar. Problemet är när kunskap reproduceras passivt utan nyanser, när de sanningar du lär dig i din ungdom cementeras, utan att du ifrågasätter och invänder. För kunskap är inte fixerad, och de saker du lär dig när du är ung kan behöva omvärderas.

 

Så kan vi nu läsa Plath med de nya infallsvinklar som erbjuds i en så briljant biografi som Heather Clarks Red Comet från häromåret. Hon lär oss överge tanken om Plath som en bekännare av privata sorger för en mer dynamisk version, en medveten konstnär vars vision står för en helt ny utformning av poesin. Där blir diktjaget en fiktiv förmedlare, en målinriktad persona som fullt medveten uttrycker universella erfarenheter.

 

Och dikterna, kanske du undrar vid det här laget, hur är de? Ja, Arbs urval är ganska förträffligt. Här finns självklara favoriter, som de mest kända dikterna ”Pappa”, ”Lady Lazarus” och ”Ariel”. Men också ”Alm”, med strofer som ibland når ohygglig art:

 

Jag har utstått solnedgångarnas skändlighet.

Svedda till rötternas rot

brinner och står mina röda fibrer, en hand av ståltrådar.

 

[…]

 

Jag är skräckslagen av detta mörka

som slumrar i mig;

hela dagen känner jag dess lätta, fjädrande rörelser, dess elaka art.

 

Jämför för all del med Ellerström och Tunedal:

 

Jag har genomlidit solnedgångars grymhet.

Brända till roten

står mina röda fibrer och brinner, en glödtrådshand.

 

[…]

 

Jag är livrädd för detta mörka

som sover i mig;

hela dagen känner jag dess mjuka, duniga rörelser, dess ondska.

 

Två helt olika idiom, och så är det ofta i dikterna från Ariel, att Arbs stilnivå är högtidligare och tyngre, men att båda fungerar, beroende på hur du vill att det ska låta. Hur låter då Plath på sin engelska, sin grymma, ohyfsade anti-konventionella engelska?

 

I have suffered the atrocity of sunsets.

Scorched to the root

My red filaments burn and stand, a hand of wires.

 

[…]

 

I am terrified by this dark thing

That sleeps in me;

All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.

 

Att läsa Plath nu, nästan sextio år efter hennes död, liknar att utsätta sig för ett kraftfält. Jag är annars inte omåttligt förtjust i klichén när kvinnliga konstnärer kallas ”en naturkraft” (lycka till att hitta en artikel om Björk som inte kallar henne just detta). Det här verkar ha blivit en omväg för att inte begå misstaget att kalla en kvinnlig kulturskapare för geni, eftersom just den utmärkelsen ska vara förbehållet män. I stället kan man fokusera på den typ av realism Plath utsätter sig för och utsätter läsaren för, en slags magisk realism. Det finns många sådana exempel i dessa dikter.

 

”Dikt till en födelsedag” är en sådan, ursprungligen inspirerad av Dylan Thomas majestätiska dikt ”Poem on His Birthday”. Plaths dikt är också majestätisk med sina sju delar, men också vardagligt nedtonad: ”Låt mig sitta i en blomkruka, / spindlarna kommer inte att märka det. / Mitt hjärta är en pelargonia som stannat.” I de här dikterna från debuten Kolossen framkallas något som är statt i förändring, något som väntar på att födas. Det är inte enbart en efterhandskonstruktion – det skaparflöde Plath genomfors av 1962 saknar motstycke – enbart under oktober skrev hon 24 dikter, fler än hon skrivit under hela fjolåret.

 

I dikterna finns en kombination av trögflytande galla och explosivt kvicksilver, och det är denna säregna mix som får dikterna att bevara sitt levande intryck. Det är dikter som hintar om behovet av en fullständig överföring av Plath till svenska. I en dikt som ”Biodlarens dotter” förnyar hon metaforen, och det skulle vara behövligt att revidera mångas uppfattning om Plath som enbart deppig, mörk och svår. Hon kan också vara uppsluppen och lekfull, något som inte riktigt kommer fram i ett snävt urval.

 

Tyvärr missade Arb till exempel den ljuvliga ”Morgonsång”, som inleder samingen Ariel. Den översattes dock av Brita Green i ett nummer av Lyrikvännen från 1985, ”Sylvia Plath och Ted Hughes – ett nummer helt ägnat deras poesi”(där Hughes får 45 sidor av utrymmet, och Plath 9 …). Greens översättning: ”Fönsterkvadraten / vitnar och sväljer sina matta stjärnor. Och nu prövar du ut / din handfull toner; / de klara vokalerna stiger som ballonger”. I den här dikten blandas och grumlas lyckan inför det nyfödda barnet med stigande oro, och det abstrakta – ballongvokalerna – med det konkreta, i den nyförlösta moderns sammankoppling med ”en blommig kossa” (översättning Ellerström och Tunedal).

 

Men mycket som är bra finns å andra sidan bevarat i detta urval. Man får en klar uppfattning om vad som gör Plath så bra: hennes stenhårt kategoriska utsagor. Hon är en kompromisslös poet som helt saknar tvekan. Visst, det finns en tid för nyansering, det finns en tid för diskussion – men ibland är det nödvändigt att sätta ned foten, att göra sig helt omöjligt obönhörlig. Då skriver Plath en dikt som är våldsam, provokativ, farlig, vild, hemsk, orolig, anstötlig – men som sagt ibland också rolig och lekfull.

 

I den tidigare nämnda ”Dikt till en födelsedag” excellerar hon i det kategoriska, i meningar som konsekvent inleds ”Detta är … ”, ”Jag är …”, ”Jag har …”, ”Han var …” Så kan hon skriva: ”Mina vrister lyser upp. Ljuset stiger längs mina lår. / Jag är förlorad, jag är förlorad klädd i detta ljus.” Här finns också utfall mot män, en besvikelse som erinrar om Edith Södergrans berömda ord från ”Dagen svalnar”, om att ens förväntningar inte infrias, och ett missnöje med de rådande maktstrukturerna och de mediokra insatserna som premieras:

 

Och sedan fanns det andra ansikten. Nationers ansikten,

regeringars, parlaments, samhällens,

de ansiktslösa ansiktena av betydande män.

 

Det är dessa män som oroar mig:

De är så svartsjuka på allt som inte är platt! De är svartsjuka gudar

som vill ha hela världen platt därför att de är platta.

 

Förvisso missar Arb de intrikata rimmen i dikter som ”Pappa” och ”Lady Lazarus”, men det är kanske oundvikligt. Där Ellerström och Tunedal gärna tar till ordet ”krokar” för Plaths ord ”hooks” väljer Arb helst ”hullingar”. Det är ett frekvent ord, och ett av de givande spår man gärna följer vid en läsning, Plaths upptagenhet – för att inte säga besatthet – av vissa troper.

 

En annan sådan är den röda färgen, som Burcu Sahin nämner kort i sitt förord. Det röda dominerar starkt, som ett förebådande, en varning. I dikten ”Pappa”: ”den svarte mannen som / slet mitt fina röda hjärta itu.” I originalet skriver hon faktiskt att mannen bet sönder hjärtat, så här blir Arbs översättning för tillrättalagd och tam. Att bita är en mer aggressiv och mer primitiv handling än att slita.

 

Och allra mest flagrant missar förstås Arb att i samma dikt ska diktjagets dubbla ”I do, I do” inte översättas ”jag duger, jag duger”, då hon anspelar på bröllopsceremonins ord. I Ellerströms och Tunedals version: ”jag vill, jag vill”. Kuriöst nog utkom samma år som Arbs översättning ABBAs låt ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, men detta är förstås bara ett olyckligt sammanträffande. När Plath i dikten ”Barnvakterna” nämner en make som läser ur ”Generation of Vipers” får Arb det till ”Huggormars avföda”, men just denna av Philip Wylies böcker från 1942 saknar svensk översättning, så det blir bara vilseledande.

 

Nu har Sylvia Plath slutligen och totalt överlevt alla mytbildningar och självmordskulter. I den här utgåvans sista dikt, ”Tre kvinnor”, är det tre röster som var och en distinkt uttalar sig om orättvisor och snedfördelningar. Det är ”Hustrun”, ”Sekreteraren” och ”Flickan”, tre karikatyrer som både är tidstypiska och tidlösa. Jag väljer att avsluta med några av ”Sekreterarens” ord:

 

Jag känner den bittra smaken mellan mina tänder.

Vardagens oberäkneliga ondska.

 

[…]

 

Det är hemskt

att vara så öppen: det är som om mitt hjärta

fått ett ansikte och gett sig ut i världen.

 

Så rör sig detta hjärta ute i världen, frisläppt från konventioner och rykten och lögner och halvsanningar, för att förkunna den större sanning som inryms i litteraturen. Plath var en målmedveten poet, som var oerhört frustrerad över att inte nå fram med sina dikter. Kanske det är först nu, under 2000-talet, som det blivit möjligt att läsa dem utan att störas av förutfattade meningar och självuppfyllande tolkningsföreträden.