Även om Yngwie
Malmsteen knappast skulle hålla med om det: less
is more, förefaller det i år. Jag tänker på antologin med mikroessäer som
Trombone gav ut till Bokmässan i sin svavelserie[1], Världens kortaste essäsamling. Förlaget
Anti ger i sin lilla serie ut David Zimmermans debut Mal som en miniatyr. Och från norskt håll kommer en ovanlig
essäbok, Gunnhild Øyehaugs Miniatyrlesingar.
Ovanlig såtillvida
att den består av ovanligt koncist skrivna essäer, ofta på ett par sidor.
Eller, 19 texter på mindre än 100 sidor. Åtskilligt i den debatt som handlat om
”kritikens kris” har handlat om bristen på utrymme. Är det alltid en fråga om
att kortare texter blir sämre?
Nja, åtminstone
lyckas Øyehaug några gånger visa att det går att skriva vasst i ett mindre
format. Jag läser hennes bok som en handbok i läsande. Hon klarar av att skriva
metafysiskt utan att det blir flummigt. Det sker bland annat genom att hon
hittar en hybrid mellan biografiskt innehåll och fantasi, med en nybildning ”biografantasy”.
Även om boken är
helt ny är de flesta av texterna tidigare publicerade, mestadels under 00-talet
om än någon verkar vara från 1999. En del har kanske hunnit bli daterat redan
(när hon skriver om Lady Gaga kan jag tycka att här har tiden sprungit fort),
men här finns också en aktuell text om Donald Trump, för den som så orkar.
I tilltalet finns
ibland ett raljerande drag. Detta ska inte uppfattas som ett avståndstagande –
det raljerande är ett underskattat modus, åtminstone när det som här hanteras
så konsekvent och så skickligt. Øyehaug kombinerar sitt lättsinne med en
allvarlig blick på verkligheten – hennes akuta ärende är hur man ser på
världen. Där kan hon visa den omedelbara och smått våldsamma glädjen i att bara
finnas till – den ögonblickets häpnad som utgör den sekulariserade epifanin.
Det handlar en hel
del om läsning, om litteraturen utifrån ett praktiskt förhållningssätt. Om
skillnaden mellan mimesis och realism. (Nej, du behöver inte gräva fram dina
slarviga anteckningar från när du pluggade litteraturvetenskap, du kommer att
fatta ändå.) Om Lydia Davis precisa observationsförmåga, som får grå stenar att
lätta från marken. Om geniernas tvångströja. Om Sonja Åkessons nej (förlåt, ”Neeijj”)
som en födelsedikt. Om Kate Bush och nyfikenheten. Om stunden som är nu, det
som med ett stort ord heter ”ögonblicket”. Om Joy Williams vignetter i ”Ninety-nine
Stories of God”.
Så, du som vill
syresätta din läsning med lite andra tankar än de inkörda provinsiella svenska,
kan definitivt söka upp Gunnhild Øyehaugs miniatyrläsningar. Här diskuteras
lite andra frågor, här förekommer lite andra perspektiv. Så får du de nya
tankarna på köpet. Hon sticker ut hakan, har ett lite lekfullt och lite retsamt
tonfall.
Mer än så tänker
jag faktiskt inte säga i denna miniatyrrecension.
dålig på nynorska, intressant
SvaraRadera