Svar till D, Wera von Essen, Polaris

I rask följd har Wera von Essen publicerat tre böcker på tre olika förlag. Debuten En debutants dagbok vann Borås Tidnings debutantpris, och året därpå anlände Våld och nära samtal, en intressant mash-up mellan religion och sex och psykoanalys. Hennes utforskande fortsatte i fjol med Svar till D, en bok jag försökt undvika av oklar anledning (kanske dess ljumma mottagande?).

Inte riktigt sågad, men ändå innebär det en viss tröskel när en bok blivit rätt hårt åtgången av kritikerna. Med viss distans brukar både lovord och klander te sig smått överdrivna. Men vad är då ens Svar till D för slags bok? Liksom de två tidigare befinner den sig i ett gränstillstånd. ”Prosa”, upplyser omslaget. Tack så mycket. Mottona är hämtade från Gösta Oswald och från Nya Testamentet – litteraturen och religionen. En flitig referens är annars Johannes från Korset, vilket måhända är en smula konventionellt.

 

Jag läser de korta textstyckena en tidig förmiddag. Det är en tunn bok, detta, på gott och ont. von Essen skriver om skrivandets villkor, om relationen mellan att leva och att skriva. Det är en ganska upplöjd mark. I berättarjagets medvetande finns en David (det förflutna), en Daniel (det nutida), samt ett Du. Och så en ”D”, adressaten av detta brev som väl liksom det berömda glaset – halvfullt eller halvtomt – får betraktas som antingen halvlångt eller halvkort. Och personerna är för vagt och ofullständigt tecknade generellt.

 

Vad saknar jag? Det vill säga, varför tycker inte jag heller att det här är i närheten av lika bra som de två tidigare böckerna? Kanske det är skärpan. Kanske det är svårt att förnya det religiösa bildspråket (ett spjut?, kom igen, Pär Lagerkvist har redan kastat detta spjut). Kanske von Essen bara försöker att greppa för mycket, har för stora ambitioner (typiskt nog, då den svenska samtidslitteraturen snarare lider av det motsatta, för obetydliga ambitioner). Den som har stora ambitioner måste också ro sitt projekt i land.

 

Det är en bok om kärleken och allt det svåra i livet. Återkommande nämns problemet att ha ”avgrunden i sig”, en lite knepig formulering. Inte minst då den som kliver ned i avgrunden litterärt behöver låta avgrunden räcka över sina knäskålar. Här är avgrunden för grund, och kontakten med det mörka och farliga är för ytlig. Annars är von Essen bra på att leta upp brännpunkter, det är bara det  att hon umgås med det destruktiva på ett lite för koketterande sätt: ”det enda jag kunde göra var att sitta och se in i hans ögon, och ändå trodde jag att det skulle gå att leva, såklart jag inte kunde leva, jag kunde ingenting”.

 

Hon skriver med känslorna utanpå, och berör kompromisserna som måste till för att förena livet och konsten. Att skriva så känslomässigt är inte alltid en tillgång för en författare. Här finns en potentiellt fängslande diskussion om vansinne, ondska och sorg, men det stannar vid omnämnanden och utpekanden. Jag saknar nya tankar, nya insikter, att saker ställs mer på sin spets. Skärpa, som sagt. Det är inte raffinerande i sig att kalla ljumheten för det värsta brottet – mer behöver tilläggas för att det ska bli annat än platt gestaltning. Ljumheten är ju också vad den här boken har för mycket av; likaså är citatet ”jag letar efter en ljusning men det ljus jag finner lägger mig bara över ytan” för avslöjande.

 

Att skriva om sig själv utan att det blir självupptaget är svårt. Men också: det självupptagna behöver inte i sig vara negativt – debuten var synnerligen självupptagen, men lyckades ändå vara konstant intressant. Möjligen är det så enkelt, att de tankar som förs fram i denna bok bara är för – tja, ointressanta? Närheten mellan det irrationella och det irriterande är för tunn den här gången.