Intersect. En filmdikt om vardagsdagarna, Leif Holmstrand, Pamflett

Även om en tar i beaktande att poesin är queer till sin (o)natur är Leif Holmstrand en poet som lyckas vända och vrida på detta queera och göra sina dikter ännu skevare och ovanligare. Att läsa honom är en stark påminnelse om det gamla påståendet att man inte stiger ner i samma dikt två gånger (källa: Herakleitos, typ). Och en läser honom, läser honom med förtvivlat intresse, som i den allra senaste publikationen, i Pamfletts serie med dikthäften: Intersect. En filmdikt om vardagsdagarna.

 

Ja, en ”filmdikt”, vad är nu det? Holmstrand är också verksam som konstnär, och här finns ett klart uppsåt att skapa något för det sinne som går under namnet synen. Holmstrand tar till vara det visuella likväl som det queera. Han skriver dikter som framkallar nya skepnader. Här går de under namnet ”amatörer”, men kunde också benämnas ”klåpare”. Det låter som något från Kalle Anka & Co. Och så fungerar hans dikter ofta – det är som att Spökplumpen i full maskering infiltrerar den holmstrandska världsbilden.

 

Det är en låtsasvärld med nya spelregler – eller kanske ”lekregler” fungerar bättre? – där alla förutsättningar vänds ut och in, upp och ned:

 

Lever hon, under kvicksilversladdret,

det hängande trådiga, du silvermörknade

odöda liv? Jo, men visst gör vi det

i jämnröd låtsaseld, hans riktiga blod.

 

Så blir det en dikt som utnyttjar en potential till emotionell tumult. Världen blir allt ondare (källa: det politiska systemet), och Holmstrands replik innebär att ordet ”hemskt” hemsöker dikterna, som ett eko – en refräng som lägger luguber sordin på stämningen. Här finns också dubbelexponerade fraser som tar till vara det dubbla i tillvaron, i speglingar, upprepningar, identiska dubbelsägningar. Vad händer då? Det ger emfas, lyder ryggradsreflexens svar, men en kunde lika gärna hävda det motsatta: att det som går i repris mister sin laddning och ekar allt tommare. Våra starka ord tunnas ut.

 

Dikterna är kroppsliga, blodiga, pulserande – de andas. När jag läser hur de avslutande dikterna turnerar ordet ”monster” i olika variationer tänker jag på två saker: dels Kenneth Branagh som i den egna filmatiseringen av Frankenstein vrålar till sitt monster efter att ha skickat elstötar genom fotsulorna – ”Live! Live! Live!” – och dels Nick Cave som när han på den liveströmmade konserten i Montreux häromkvällen ensam vid pianot sjöng ”I Need You” och avslutade med att gång på gång viska ”just breathe just breathe just breathe just breathe just breathe just breathe just breathe”.

 

Ordet ”monster” kommer från latinets ord för att varna, och Holmstrands dikt är varnande. Hans dikter korrumperar själva språket, konstrar och monstrar i oroliga ordvändningar. Grammatiskt är frågor och imperativ vanligast i dessa dikter, men det är en grammatik som går sönder. Språket består av byggklossar som bara nödtorftigt passar ihop, och inte skapar någon smidig eller rytmiskt ”skön” poesi.

 

I stället omdefinierar Holmstrand skönheten, ger den nya kriterier. Hans dikt varnar och anklagar, den krånglar och kråmar sig, och beter sig lite spattigt:

 

Låt honom skrämmande knacka sig

vidare,

låt honom hosta, bortknackad vän

och suddiggjord i barnens ålder

och farlig, hostar genom tänder,

tretton års hoppande vuxenflimmer,

övrig tid seriös,

så alltför full av mening,

idiotisk bestämmelse,

ta all vår levande plats och håll den.

 

Med ordet ”suddiggjord” skapar Holmstrand sin alldeles egna poetik. Han böjer och tänjer på orden, hittar på nya sammansättningar och nya sammanhang, och sätter saker både på spel och ur spel. Det är som sagt bisarrt, skevt och vackert.