Efter solen, Jonas Eika, översättning Henrik Petersen, Modernista

Vi kan börja med den här frågan: vad är en bok? De flesta skulle nog ha lätt att svara på det, i synnerhet om man avgränsar det till fiktion. En påhittad berättelse, som vi griper oss an i behov av förströelse eller verklighetsflykt. Om inte annat har vi på senare år – vis av lärdomar efter debatterna kring exempelvis Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar – lärt oss skillnaden mellan autofiktion och konventionell roman. Tack Karl Ove Knausgård för det!

Men också: en bok är sällan något som är så enkelt att definiera och reducera till enbart dess form och dess innehåll. Läget för den inhemska samtida litteraturen är i stort sett statisk, där vi kännetecknar fiktiv prosa som en berättelse som prydligt lägger sig till rätta inom bokens pärmar, där dess tydliga slut inte hotar någon ordning alls. Till exempel respekterar den alla befintliga gränser mellan litteraturen och samhället.

Ja, fast det finns också böcker som Jonas Eikas novellsamling Efter solen. Det här är en bok som inte låter sig reduceras till några förenklade definitioner. Det är en bok som tar sig an uppgiften att låta boken bli motsatsen till verklighetsflykt, det vill säga gör den till något som konfronterar verkligheten. Sådan är förstås Eikas bok i hög grad: en murbräcka in mot det reella.

Det är fyra längre noveller, eller snarare tre separata och två som hör ihop, fast de ligger utspridda som nummer två och fem i samlingen. Efter solen vann Nordiska Rådets litteraturpris i fjol, och Eika höll ett uppmärksammat tal där han anklagade den danska socialdemokratin för att gå rasismens ärenden. Det finns anledning att återvända till det talet, men först något om denna sällsamt prisvärda bok.

Jag uppfattar titeln som en anspelning på det bekanta uttrycket ”efter stormen”, där solen i återkommande bilder utses som en varnande kraft, något som i likhet med stormen förgör sin omgivning, något som helt enkelt är skadligt för allt som vistas i dess närhet. Stormen skulle då stå för det som hotar världsordningen. Eika inventerar världen i dess nuvarande skick, och visar hur lätt den kan kantra över till en pågående apokalyps.

Vänta nu, har han skrivit om Coronaviruset och hur en pandemi ställer allt över ända? Nä, förstås inte, för så visionära är inte författare, fast också: ja, helt klart är det så, för exakt så visionära är riktiga författare. I novellerna handlar det ofta om individer som hamnar i oförutsedda situationer, där verkligheten som vi känner till den bara vänds ut och in, utan att vi kan göra något åt det. Här kan det vara en IT-konsult som lär sig om en alternativ ekonomi (”derivatbranschen”) och hur det i dess anonyma spår lätt går att göra sig en hacka utifrån principen om den enes bröd och den andres död (så som den nuvarande marknaden fungerar, alltså). Eller om en utsatt mamma som säljer droger för att till varje pris överleva.

Eller om en gamling som i öknen har hittat en ”Sändare” med egenskaper att locka till sig ”rymdmänniskor” (vilket anakronistiskt ord att få skriva i en recension). Eller om en ung pojke som försörjer sig med att smörja in turisters köttiga kroppar på en badstrand (där sanden är vit som kokosmassan i en Bounty, som Eika så sinnligt beskriver det, två gånger för säkerhets skull). Det handlar ofta om desperation, om människor som är på vippen att förlora allt. Och vad man gör i denna utsatta situation, när pengar och överlevnad ingår orättfärdiga avtal.

Eika har bra blick för det absurda, men också för det konkret mänskliga. Han skriver om bristen på mänsklig kontakt och vad det får för konsekvenser. Humorn är ju det absurdas lojalaste följeslagare, och det är ofta roligt – på det där vagt oroande sättet – att läsa de här besynnerliga novellerna, som liksom förvränger verkligheten och ställer in skärpan på nytt, för att vi ska se den med mindre beslöjad blick. Är det surrealism? Nja, mer så att han prövar vår optik, utmanar oss att se på världen med en mindre osentimental blick.

Det är mycket kropp, mycket homoerotik, mycket sol, mycket utbyte av tjänster. Eikas sätt att skriva förlitar sig starkt på konstruktioner, men till det speciella hör att han också lyckas övertyga med det som så uppenbart är påhitt. Helt enkelt att vi blir följsamma deltagare i hans ärliga kritik av vårt sätt att leva. Det är en tänkt verklighet som han skriver fram.

Och i den verkligheten lyser starkare än något annat själens obotliga ensamhet. Så tomma våra liv har blivit, verkar Eika vilja säga. Det finns i novellerna en närhet inte bara till sf-genren, utan också till skräcken. Han är inte intresserad av att göra något gott intryck heller. Mer roas han av att erbjuda det litteraturen borde syssla med, då den gör det bättre än något annat: att skildra något som i brist på annat kan kallas andlighet – en sinnligare upplevelse av tillvaron.

Coronaviruset har ju bara förstärkt vår förnimmelse av apokalypsen. Klimathotet har för alla vettiga människor pekat ut inte vår privata men vår arts dödlighet, och av allt att döma är det vi bevittnar nu bara förstadiet till framtida utbrott av egoism och cynism. Fast är inte det att svartmåla? Kriser, så som krig, har ju en förmåga att inte bara plocka fram det värsta utan också det bästa hos oss människor. För all del, en och annan godjärtad gärning finns ju också, men de onda gärningarna sätter djupare och mer varaktiga spår.  

Eikas bok är en bomb. Att läsa den är att utsätta sig för något som hotar att förändra din världsbild. Dess diskussion av moraliska frågor, och dess försåtliga sätt att angripa samhällsordningen gör den till lika brännande och angelägen litteratur som landsmannen Lone Arburas Politisk roman, eller Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover. Från svenskt håll finns några liknande exempel hos Magnus Dahlström och Andrzej Tichý, alltså författare som utnyttjar litteraturen till att belysa just de samhällsfrågor som saknar enkla lösningar men som vi måste gå i närkamp med vare sig vi vill eller inte.

Och hur var det nu med talet? Jonas Eika mötte åtskilligt med kritik efteråt, för att ha varit naiv och blåögd och att han som ung inte hade agens att läxa upp den danska statsministern. Nåväl. Det vi ser är kanske bara början. Han är den yngste pristagaren någonsin av Nordiska Rådets litteraturpris, och likt en Greta Thunberg kan det alltså vara något nytt vi ser – en idealistisk rörelse med genuin kraft att förändra världen. Eller så växer också dessa ungdomar upp och blir lika själviska som sin föräldrageneration. Historiens facit talar inte direkt till deras fördel.