Vi kan börja med
den här frågan: vad är en bok? De flesta skulle nog ha lätt att svara på det, i
synnerhet om man avgränsar det till fiktion. En påhittad berättelse, som vi
griper oss an i behov av förströelse eller verklighetsflykt. Om inte annat har
vi på senare år – vis av lärdomar efter debatterna kring exempelvis Carina
Rydbergs Den högsta kasten och Maja
Lundgrens Myggor och tigrar – lärt
oss skillnaden mellan autofiktion och konventionell roman. Tack Karl Ove
Knausgård för det!
Men också: en bok
är sällan något som är så enkelt att definiera och reducera till enbart dess
form och dess innehåll. Läget för den inhemska samtida litteraturen är i stort
sett statisk, där vi kännetecknar fiktiv prosa som en berättelse som prydligt
lägger sig till rätta inom bokens pärmar, där dess tydliga slut inte hotar
någon ordning alls. Till exempel respekterar den alla befintliga gränser mellan
litteraturen och samhället.
Ja, fast det finns
också böcker som Jonas Eikas novellsamling Efter
solen. Det här är en bok som inte låter sig reduceras till några förenklade
definitioner. Det är en bok som tar sig an uppgiften att låta boken bli
motsatsen till verklighetsflykt, det vill säga gör den till något som
konfronterar verkligheten. Sådan är förstås Eikas bok i hög grad: en murbräcka
in mot det reella.
Det är fyra längre
noveller, eller snarare tre separata och två som hör ihop, fast de ligger
utspridda som nummer två och fem i samlingen. Efter solen vann Nordiska Rådets litteraturpris i fjol, och Eika
höll ett uppmärksammat tal där han anklagade den danska socialdemokratin för
att gå rasismens ärenden. Det finns anledning att återvända till det talet, men
först något om denna sällsamt prisvärda bok.
Jag uppfattar
titeln som en anspelning på det bekanta uttrycket ”efter stormen”, där solen i
återkommande bilder utses som en varnande kraft, något som i likhet med stormen
förgör sin omgivning, något som helt enkelt är skadligt för allt som vistas i
dess närhet. Stormen skulle då stå för det som hotar världsordningen. Eika
inventerar världen i dess nuvarande skick, och visar hur lätt den kan kantra
över till en pågående apokalyps.
Vänta nu, har han
skrivit om Coronaviruset och hur en pandemi ställer allt över ända? Nä, förstås
inte, för så visionära är inte författare, fast också: ja, helt klart är det
så, för exakt så visionära är riktiga författare. I novellerna handlar det ofta
om individer som hamnar i oförutsedda situationer, där verkligheten som vi
känner till den bara vänds ut och in, utan att vi kan göra något åt det. Här
kan det vara en IT-konsult som lär sig om en alternativ ekonomi
(”derivatbranschen”) och hur det i dess anonyma spår lätt går att göra sig en
hacka utifrån principen om den enes bröd och den andres död (så som den
nuvarande marknaden fungerar, alltså). Eller om en utsatt mamma som säljer
droger för att till varje pris överleva.
Eller om en gamling
som i öknen har hittat en ”Sändare” med egenskaper att locka till sig ”rymdmänniskor”
(vilket anakronistiskt ord att få skriva i en recension). Eller om en ung pojke
som försörjer sig med att smörja in turisters köttiga kroppar på en badstrand
(där sanden är vit som kokosmassan i en Bounty, som Eika så sinnligt beskriver
det, två gånger för säkerhets skull). Det handlar ofta om desperation, om
människor som är på vippen att förlora allt. Och vad man gör i denna utsatta
situation, när pengar och överlevnad ingår orättfärdiga avtal.
Eika har bra blick
för det absurda, men också för det konkret mänskliga. Han skriver om bristen på
mänsklig kontakt och vad det får för konsekvenser. Humorn är ju det absurdas
lojalaste följeslagare, och det är ofta roligt – på det där vagt oroande sättet
– att läsa de här besynnerliga novellerna, som liksom förvränger verkligheten
och ställer in skärpan på nytt, för att vi ska se den med mindre beslöjad
blick. Är det surrealism? Nja, mer så att han prövar vår optik, utmanar oss att
se på världen med en mindre osentimental blick.
Det är mycket
kropp, mycket homoerotik, mycket sol, mycket utbyte av tjänster. Eikas sätt att
skriva förlitar sig starkt på konstruktioner, men till det speciella hör att
han också lyckas övertyga med det som så uppenbart är påhitt. Helt enkelt att
vi blir följsamma deltagare i hans ärliga kritik av vårt sätt att leva. Det är
en tänkt verklighet som han skriver fram.
Och i den
verkligheten lyser starkare än något annat själens obotliga ensamhet. Så tomma
våra liv har blivit, verkar Eika vilja säga. Det finns i novellerna en närhet
inte bara till sf-genren, utan också till skräcken. Han är inte intresserad av
att göra något gott intryck heller. Mer roas han av att erbjuda det
litteraturen borde syssla med, då den gör det bättre än något annat: att skildra
något som i brist på annat kan kallas andlighet – en sinnligare upplevelse av
tillvaron.
Coronaviruset har
ju bara förstärkt vår förnimmelse av apokalypsen. Klimathotet har för alla
vettiga människor pekat ut inte vår privata men vår arts dödlighet, och av allt
att döma är det vi bevittnar nu bara förstadiet till framtida utbrott av egoism
och cynism. Fast är inte det att svartmåla? Kriser, så som krig, har ju en
förmåga att inte bara plocka fram det värsta utan också det bästa hos oss
människor. För all del, en och annan godjärtad gärning finns ju också, men de
onda gärningarna sätter djupare och mer varaktiga spår.
Eikas bok är en
bomb. Att läsa den är att utsätta sig för något som hotar att förändra din
världsbild. Dess diskussion av moraliska frågor, och dess försåtliga sätt att
angripa samhällsordningen gör den till lika brännande och angelägen litteratur
som landsmannen Lone Arburas Politisk roman, eller Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover. Från svenskt håll finns några liknande exempel hos
Magnus Dahlström och Andrzej Tichý, alltså författare som utnyttjar
litteraturen till att belysa just de samhällsfrågor som saknar enkla lösningar
men som vi måste gå i närkamp med vare sig vi vill eller inte.
Och hur var det nu
med talet? Jonas Eika mötte åtskilligt med kritik efteråt, för att ha varit
naiv och blåögd och att han som ung inte hade agens att läxa upp den danska
statsministern. Nåväl. Det vi ser är kanske bara början. Han är den yngste
pristagaren någonsin av Nordiska Rådets litteraturpris, och likt en Greta
Thunberg kan det alltså vara något nytt vi ser – en idealistisk rörelse med
genuin kraft att förändra världen. Eller så växer också dessa ungdomar upp och
blir lika själviska som sin föräldrageneration. Historiens facit talar inte
direkt till deras fördel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.