att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 aug. 2019

Vaka över dem som sover, Sigbjørn Skåden, översättning David Vikgren, Teg Publishing


Vilken obehaglig pärla till roman han har skrivit, Sigbjørn Skåden. Vaka över dem som sover är skriven på norska, av en författare som brukar växla mellan norska och nordsamiska, och behandlar både språklig identitet och kollektiv glömska.

Det är en berättelse om övergrepp. Sonen, som huvudpersonen Amund konsekvent kallas, är konstnär och jobbar med sin första separatutställning. Han anländer till Kautokeino i Nordnorge, för att jobba med några högstadieelever. Så småningom groomar han en av flickorna i en av klasserna, och utsätter henne för ett iscensatt övergrepp. Allt detta skildras kyligt och sakligt, utifrån förövarens perspektiv. Det är en minutiös skildring av ett cyniskt och nästan psykopatiskt beteende – allt i konstens namn, där filmen med övergreppet blir en hämnd på ortens tystnadskultur.    


För Skåden utgår från verkliga övergrepp från 2007 i just Kautokeino, där arton vuxna män utsatte minderåriga flickor för övergrepp. Huvudpersonen normaliseras, men han är också del i en längre process, en bricka i ett maktspel om samisk identitet. Han försöker tala samiska när han anländer, men alla talar norska med honom. Genom återblickar i familjehistorien får vi veta mer om den plågsamma uppväxten, och hur den samiska identiteten medvetet undertryckts av norsktalande lärare och andra vuxna.  

En sak som vi får veta har yttrats av en släkting ger en nyckel till Amunds drift efter revansch: ”Det är de mjuka hjärtana som till slut blir hårdast […] därför att de mjuka hjärtana har inget val.” Det blir en påminnelse om att vi bör akta oss för de troskyldiga. Som Helen Zahavi skriver i Dirty Weekend: ”När en svag människa slår tillbaka slår hon hårt.”

Genom denna modiga roman om övergreppets mekanismer lägger sig en dov, ödesmättad stämning.  Skåden skriver med en kuslig precision, som blir en passande spegling av Amunds egoistiska inställning. Att han till exempel läser Bret Easton Ellis medan han planerar sin iscensättning är mer än lägligt. Det är också modigt, då Skåden jobbar hårt för att vi ska ta oss in under huden på en så genuint olustig protagonist. Modigt är det också hur vi blir medvetna om grupptrycket. 

Som förövare är Amund trovärdig, och lyckas dupera sin omgivning genom att utnyttja sitt förtroendekapital. Samtidigt finns fingervisningar om att han vill avbryta det dubiösa projektet innan det fullbordas; så kan man åtminstone tolka scenerna när han berättar för sina vänner om konstverket, att han öppnar för dem att be honom sluta, även om man i så fall får tycka att han är mer än lovligt dunkel i sina antydningar.   

Det här är då en stark och brutal bok, påfrestande utan att bli spekulativ. Det är också en bra översättning av David Vikgren, även om jag inte är ense om att norskans glosa ”ödelägga” har samma vardagliga klang på svenska. Den som vill veta mer om Skådens språkliga hemvist kan läsa hans poetik, som påpassligt nog i vintras gavs ut i boxen Autor Chap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar