Mr Salary, Sally Rooney, Faber Stories

Med anledning av att Sally Rooneys fenomenala andra roman Normala människor blivit tv-serie och från tisdag kan ses på Svt läser jag hennes novell Mr Salary, som publicerades i Granta i april 2016, alltså innan hon debuterat med Samtal med vänner. Liksom romanerna finns även denna översatt av flitiga Klara Lindell, till Novellix, men jag råkade hitta den i en serie med små böcker som Faber & Faber lanserade när förlaget fyllde 90 år.

Sukie bor i Dublin men har pluggat i Boston de senaste åren. När hennes far är dödligt sjuk i cancer åker hon hem en jul och ska bo hos Nathan, en femton år äldre man som hon varit inneboende hos åren innan hon flyttade till USA, efter att mamman dött. Nathan och Sukie skämtar på ett halvt ekivokt sätt med varandra, och det är lätt att lista ut hur den här novllen ska sluta.

Så ja, med facit i hand kan man beakta valpigheten hos en brådmogen författare, men också att det redan här blir uppenbart hur skickligt hon laborerar med den urgamla tematiken om maktförhållanden i relationer. En relation är ju alltid ojämlik, oavsett om skevheten avser ålder, status, passionsinsats, eller pengar. För ”Mr Salary” är ju det namn pappan gett på den rikare Nathan, och också i Normala människor skriver Rooney med skarpt öga på klasskillnaderna när hon låter den rikare Marianne och den fattigare Connell exponeras för på universitetet.

Denna korta novell skildrar denna pekunära obalans ungefär lika snyggt som Pet Shop Boys gjorde i sin låt ”Rent”, där ”Words mean so little, and money less / When you’re lying next to me”. Rooney har en osviklig blick för de avgörande detaljerna, i något så enkelt som Sukies underklassiga resväska som Nathan drar åt henne på flygplatsen, med farhågan att någon ska få för sig att den tillhör honom, och Sukie som då tittar på hans kostym och ställer den i relation till sina egna slitna kläder – inte en chans, lyder hennes slutsats.

Men det som hon gör allra bäst är ju att skapa levandegjorda människor. Författare är bra på olika delar, men det som jag främst fångas av hos Rooney är hur hennes karaktärer blir trovärdiga och intressanta för mig som läsare – att jag kan föreställa mig dem som människor utanför sitt sammanhang i fiktionen, genom att författaren har gett dem sådan närvaro. Därför blev jag minst sagd förvånad när så många svenska kritiker var njugga mot den svenska översättningen av Normala människor i fjol.

Rooney har också ett intellligent och roligt språk, och lyckas gestalta Sukies inre på ett målande sätt: ”Emotionally, I saw myself as a smooth, hard little ball. He couldn’t get purchase on me. I just rolled away.” Den som inte kan dra fördel av henne är pappan. Hon har hittat en strategi för att undkomma hans problematiska sidor, och dåliga föräldrarelationer är ytterligare något som Rooney är bra på att skildra – Mariannes mamma i Normal människor är det bästa exemplet på föräldrars ondska.

Så handlar det i hennes böcker ofta om människor på tröskeln till något annat, kanske vuxenlivet, eller bara en ny fas i sitt liv. Rooney tar oss med till denna tröskel och visar vad som samlats där: allt det farofyllda, främmande och obekanta som härbärgeras av det vi döpt till ”framtiden”.

När Sally Rooney i England ibland jämförts med Jane Austen kan man himla med ögonen åt sådana överdrivna storord, men det finns en relevans i att båda ägnar sig åt den comedy of manners som är så bra på att låta de obehagliga sanningarna slinka ned med hjälp av charmigt språk. Rooney är helt enkelt oerhört driven i att framställa våra umgängessätt, och redan i denna novell visar hon alltså en del av detta.