Tid, är inte det
människans sämsta uppfinning? Till att börja med är den ju så enkelspårig, och
arbetar bara mot oss och aldrig för oss. Och den hamnar alltid lite fel, och är
orättvis, och är omdömeslös, och är skadeglad, och är missunnsam. Hellre då
behandla den lika respektlöst tillbaka, liksom ge den vad den tål.
Kanske lite så som
Johanna Boholm gör i en av sina nya böcker – eller egentligen i båda. De kommer
ut samtidigt, i två tunna volymer med enhetlig formgivning med text nedkritad
och med svartvita fotografier på omslagen. Papp
är en prosaberättelse i det kortare slaget – 12 kapitel som formar en
miniroman. Inna är en diktsvit – ett narrativ
i fyra avsnitt. Båda handlar de om tiden. Båda gör det på ett respektlöst sätt,
som kanske ändå pekar ut ett rimligare förhållningssätt till vår fiende –
alltså genom att visa att det respektlösa är det som i slutändan blir det som
visar mest respekt.
Papp först då, även om det är oklart i vilken ordning man ska läsa
dem – om de ska läsas i någon ordning, eller om de ska vara kommunicerande kärl.
Det börjar med en födelse. En son. Som är vuxen typ på stört. Han blir, det
vill säga är det redan, banktjänsteman, börjar umgås en del med småkusinerna,
som han hälsar på för att dricka kaffe. Sällsamheter utspelar sig, som
involverar död och galenskap och kanske en gnutta kärlek – den kärlek som det
finns utrymme för när världen ser ut som den gör. Titeln ska förstås utläsas ”pappa”,
och här finns – eller inte – en pappa.
Inte? Eftersom
tiden är så anti-cyklisk, med föräldrar som inte existerar eller bara förnekar
eller bara upphör, och där barn tvingas ta vuxna beslut. Huvudpersonen,
vuxenbarnet eller den barnvuxne, är så perceptiv att verkligheten kantrar, och
där sorgen är latent: ”Det öppna sår som livet var och för alltid skulle vara.
Jag blinkade bort eländet, och det sved i ögonen av ljust stoft.”
En märklig effekt
uppstår. Hur ska det ens läsas, när det är så absurt och bakvänt, och
semantiskt utmanande? Samtidigt är det innehållsligt rimligt, om än på sätt som
kräver viss tillvänjning. Det är lite som att läsa Stina Stoors noveller, där
den fiktiva världen är nästan hyperverklig samtidigt som den är lika beroende
av magisk realism, och där människor lever och verkar i någon slags
självklarhet, trots att omständigheterna ter sig overkliga och ändå tydliga –
igenkännbara i sin ogripbarhet.
Boholms språk är
fett. Det är alltså späckat, digert med innebörd, trots den oerhört täta
stilen, och de nästan provocerande lakoniska utsagorna. Allt är liksom havande
med innebörd, utan att det blir utstuderat eller sökt. Då blir det som att läsa
en skruvad barnbok, som utnyttjar pekbokens estetik. ”Titta!” säger texten, och
som läsare kan du bara lyda.
Det är en rolig
roman, på så sätt att den får dig att darra i bävan inför det som utspelar sig.
Kollapsen är alltid nära. Det dialektala tonfallet – på en gång uråldrigt och
barnsligt – förstärker den oroande effekten. Händelser registreras med en
liknöjdhet som blir både äkta och fingerad.
Inna sedan då. Det är alltså berättande dikt, där grafiskt våld
dominerar. Det finns alltså ett förlopp, men att beskriva det är som att försöka
gestalta en psykos. Det är en våldsam relation som utspelar sig, med
identifikationen mellan ”Inna” och berättarjaget, och där finns också en ”Hans”,
som med kniven förlöser en mor. Namnet är dubbeltydigt, visar berättaren, och
pekar ut honom som den egoistiske ägaren, han som lägger beslag. Allt är ”hans”,
liksom allt är ”Hans” – han är hela sin värld.
Inna är ett namn,
men också en egenskap. Det mytiskt sagoaktiga ger berättelsen en slagsida åt
det icke bokstavliga, där även våldet fungerar på ett bildligt plan. Men inte
enbart. Det som skildras är äkta nog, och väcker flera oroande frågor. Man
kunde också säga att det som sker är att något vardagligt och vanligt
förekommande blir litteratur. Ett alltför vanligt och bekant skeende:
Jag lever
då Hans tar Inna hem i
båten
då han ror stilla utan
ljud
och gruvar sig
Jag drar Innas anda
rör Innas hjärta märg och
fattning
rör såren Hans har skurit
i henne
med en rostig vind kniv
Sakta blåser jag på Innas
sår
inifrån
blåser på dem vävnad
spröd och skär
Bokstavligen kunde
det vara barnet som försöker rädda modern från våldet, genom att lindra smärtan
med att blåsa på såret (det mamman annars alltid gör med barnet som slagit
sig). Men notera också förskjutningarna, de subtila glidningarna: ”med en
rostig vind kniv”. Var kommer den vinden ifrån? Är det barnet som finns i
naturen, som blåser?
Det Boholm gör är
att vidga vår uppfattning, dels av verkligheten, och dels av litteraturen. Frågan
om det stämmer görs ovsäentlig, man slutar ifrågasätta och börjar acceptera att
– tja, så här kan det väl också vara, så här kan väl världen också te sig, och –
tja, så här kan man väl också skriva litteratur. Det vill säga, med berättare
som rör sig flytande mellan och över gränser, där de tillåts vara inte bara vuxna
och barn samtidigt utan också ofödda – att de ofödda ges agens. Boholm ger röst
åt det som inte har någon röst.
Där blir
identifikationen lika stark som distansen, när svåra erfarnheter ska gestaltas.
Det blir en del blod, en del svett, en del död. Det är spektakulärt, och
dikterna tar nya vändningar, förmår upprepa med sin insikt i psykosliknande
tillstånd. Det är både groteskt och oförglömligt: ”Jag stryker Innas arm / och
viskar åt henne / att mina andetag är hennes / mitt blod är det hon mist / jag
är hennes barn och mor och hon”.
Boholm skriver
dikter som är kallt registrerande. Stilistiskt hör det väl ihop med
prosaberättelsen Papp. Det kan nämnas
att hon tidigare gett ut två prosaböcker, Bygdebok
och Jag är Ellen – båda nominerades
till Nordiska rådets litteraturpris. Hon debuterade som femåring med en saga
som en påskhäxa som fastnade med kvasten i telefonledningarna. Så nog har hon
bevarat sitt sinne för dråpligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.