Poesiåret 2019. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan

Var 2019 ett starkt år för svensk poesi? Ja, svarar jag spontant, bland annat eftersom jag var med att göra det till ”poesiåret” när vi nominerade de fem kandidaterna till Borås Tidnings debutantpris. Fyra av dessa recenseras i antologin Poesiåret 2019, den årliga kalendern som håller på att bli en institution.

Eller? Det här är den tredje upplagan, och man hoppas ju att ett sådant initiativ bidrar till att stärka poesins funktion och roll, göra den något mindre marginaliserad. Här samlas alltså alla de recensioner som läggs ut under året på sajten Örnen och Kråkan. De har 6000 abonnenter, som alltså följer den ambitiösa kritikgärningen. Att så här i efterhand ta del av recensioerna blir en stark påminnelse om hur värdefullt det är med uppsamlingar.

I förordet nämner redaktören Magnus William-Olsson något om den exponentiella ökningen i utgivning av diktsamlingar. Från 267 stycken 2016, via 325 året därpå, och 413 för året 2018. Det är kanske både glädjande och lite alarmerande siffror. Enligt en annan källa utgör poesin 0,4% av litteraturomsättningen. Vem ska strikt talat läsa allt som ges ut, förutom – tja, Magnus William-Olsson? Han gör i en av bokens essäer en genomgång av de titlar som inte fick plats med egna recensioner, och där nämner han för den delen – i positiva ordalag – även den femte nominerade poesidebutanten, Bella Batistinis Mata duvorna.  

Det är en stark uppställning kritiker, hämtade från universiteten, men också poeter och översättare tillhör kritikernas skrå så som det representeras här. Det finns mönster. Formatet är som en parodi på socialstyrelsens gamla rekommendation – i denna tappning: 6-8 sidor i veckan – med undantag för de tiosidiga recensionerna av några giganter som Jäderlund, Sonnevi och Kaplans Osebol, samt kanske lite mer förvånande David Zimmerman.

Vidare: citatglädjen, som stundtals blir så påfallande att själva kritikerrösten riskerar att drunkna. Jag är inte helt övertygad av denna idé, att så mycket behöver beläggas. Ett annat mönster är de nästan utstuderat nyanserade läsningarna. Det går nästan inte att hitta en enda förbehållslös recension, som är antingen hyllande eller sågande, utan exakt allt balanseras med olika perspektiv, där de underförstådda ”å ena sidan men å andra sidan” dominerar. Typ så här: ”Det här gör poeten inte bra. Men det här gör poeten bättre …” På så sätt blir de nyanserade läsningarna ett slags självändamål, som man genomskådar och inte riktigt litar på; som läsare börjar man leta mellan raderna för att hitta den egentliga kritiken, de egentliga värdeomdömena.

Andra mönster: de kvantitativa läsningarna. Många redovisar väl valda citat från tidigare böcker i poetens produktion, och berättar allt om antal dikter, antal rader, antal förekomster av enskilda ord, etc. Det här är ju visserligen bara exempel på noggrana läsningar, men det kan också bli nästan för närsynt. Inte heller är jag alltid ense med de många utvikningar där ”tänkbar påverkan” föreslås, då det nästan alltid rör sig om poeter som kritikern själv ägnat ansenlig tid åt. Frasen ”det här påminner om …” säger oftast mer om kritikern än den poet som behandlas, kort sagt.  

Att man ibland håller med, ibland inte, det är förstås helt på sin plats. Man läser inte kritik för att bekräfta, men inte heller enbart för att bestrida. De recensioner som fungerar bäst är förstås de där kritikern sätter något på spel, som Axel Andersson gör i sin dubbelrecension av två böcekr av Walt Whitman. Eller ännu mer Tatjana Brandt, i sin analys av Athena Farrokhzad. Det är en våghalsig läsning, dristig, kaxig, utmanande, och konstnärlig mer än kritisk – men den pekar också ut en ny riktning för kritiken, en som i högre grad går i dialog med boken och författaren än som bara återger innehållet.

Det ska också sägas att det är skillnad att läsa recensioner online och att läsa dem i bok, speciellt i en så här snyggt formgiven bok (som vi känner igen som Mikael Nydahls arbete, från förlaget Ariel). Och mestadels finns saker att glädjas åt, som att det blir en provkarta över hur bra kritik ska utföras. Det spretar, och det är förstås positivt att ingen skola tillåts dominera. Förvisso innehåller litteraturkritiken sina egna klichéer, och de unga kritikerna är förstås dömda att upprepa dem, eftersom det är ett hjul som måste uppfinnas på nytt för varje generation. Den som så vill kan förstås också leta efter käpphästar.  

Nu inser jag att denna recension väl mest liknar en parodi på de recensioner som boken innehåller: det vill säga, att jag berömmer vissa saker, och klagar på andra. Jag hoppas bara att jag med trovärdigheten i behåll kan få berätta hur mycket jag rekommenderar den här gedigna boken, med en from förhoppning att den ska följas av många fler de kommande åren.