att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 dec. 2017

I. 1923-1944, Jorge Luis Borges, översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking, Johan Laserna, Tranan


Man går in i Borges verk för att aldrig mer ta sig ut därifrån.

Vad kan sägas om Borges som inte redan har sagts, dessutom i påfallande många fall av honom själv? Jo, att Tranan med denna första kolsvarta volym sjösätter ett projekt som nog planerats sedan tjugotalet år tillbaka – det vill säga, en mer komplett uppsättning av Jorge Luis Borges texter på svenska, som tidigare spritts för vinden av olika förlag.


Den första boken av utlovade tre lyder I. 1923-1944, och indikerar att det blir en kronologisk ordning. Utgåvor på andra språk brukar indelas i en bok noveller (”fiktioner”), en bok poesi, samt en bok essäer. Det finns förstås vinster och förluster oavsett vilken metod som väljs. Det viktiga är att boken i sig existerar, och inte bara samlar tidigare översatt material utan också bjuder på en hel del nyöversättningar, utförda av Lasse Söderberg och Oscar Hemer, som också har skrivit ett kanske lite för torftigt förord.

Här framträder således den unge Borges (född under 1800-talets sista år, vilket fick honom att stolt framhärda i att han var en artonhundratalsmänniska). Boken samlar tre diktsamlingar, tre essäböcker, samt två berättelsesamlingar, däribland den ojämförliga Fiktioner, som senast utkom 2007 i Bonniers fult formgivna klassikerserie. Annars är det mesta i den här boken ny mark för den Borgesläsare som nöjt sig med svenskan. Bilden av honom fördjupas sålunda, från den knapphändige och sparsmakade plitaren till en produktiv författare som förkastade stora delar av sin produktion. Även dessa tre planerade böcker tvingas förbigå ett stort antal av de böcker som utkom under hans livstid.

Att Borges såg på sig själv som en starkare läsare än författare är inte enbart ett utslag av falsk blygsamhet. Hans kärlek till litteraturen är en förutsättning för hans kuriöst skrivna texter, och det kan också fungera som en bister påminnelse för allehanda kulturpolitiker att hans kanon är generös, expansiv (expanderande), och lika horisontell som den är vertikal – med andra ord är han lika förtjust i finlitterära bryderier av Dante som av deckargåtor av Chesterton, och rör sig likaså över jordytans alla väderstreck för att plocka upp böcker som samlat damm, på språk som förgrenar sig över spanskan, engelskan, latinet, italienskan, arabiskan, isländskan …   

Dikterna från tidigt 1920-tal är fulla av saktmodiga beskrivningar och förankring i sin konkreta miljö, och andas valpigt vemod, och lyckas väl inte helt befria sig från konventioner som torde ha varit daterade redan då. Men de går att läsa som stilövningar, en inblick i författarverkstaden, och hinner nästan fram under dessa tre diktsamlingar till något som kan kallas färdig poet. Han skulle göra ett mer än trettio år långt uppehåll från utpräglade diktsamlingar,  men återkom då som en betydligt mer fullfjädrad och spänstig poet.

I de tidiga diktsamlingarna är det gott om vag kärlekslängtan, men redan här skönjs teman som han ska återvända till: tidens cirkulära funktion. Samt den sorg som ska bli följeslagaren och den känsla som fungerar som incitament genom de piggt skrivna senare texterna. För ofta är Borges ömsom uppsluppet retfull, ömsom elegisk – eller rentav stygisk. Att läsa honom i så gott som helfigur innebär också att den typen av mönster kan avtäckas. Alla dessa paradoxer, alla dessa villospår, alla dessa infall som leder in i labyrinter av fantasifullt tänkande.

Då kan han redan 1923 skriva hisnande rader i dikten ”Afterglow”: ”Det gör oss ont att uthärda dess [skymningens] strama, annorlunda sken, / den sinnesvilla som vår samfällda rädsla för skuggor / påtvingar rymden / och som plötsligt upphör / när vi märker dess svekfullhet / som när drömmar upphör / när vi vet att vi drömmer.”   

I den sökande poesin finns också prototypen till den mångfald av dualism som fortsätter genom senare böcker. Det kan vara hur Borges etablerar bilden av sig själv som både naiv drömmare och skeptisk cyniker, hur både barnet och åldringen inryms i hans världsuppfattning. Utopin och dystopin utkämpar en tvekamp i hans själ, men det som vinner blir till sist nyfikenheten.

En nyfikenhet som låter Borges ge sig själv en universell röst, som samtidig är så intim att var och en kan träda in i en egen relation med honom – det är en samtalande röst, som tillåter invändningar, och så kan det där samtalet om exempelvis läsning fortgå. Ett samtal om föremålens magi och om de känslor som tingen laddas med – ofta Borges egna, ofta dystra. Han är så ogarderad att det är svårt att veta när han menar allvar: antingen alltid, eller aldrig. Det är som att stöta på en tidigare oupptäckt variant av ironin.

Hans metodik består i att låtas vara nonchalant, som när han förefaller citera ur minnet. Är han en stor tänkare? Nja, snarare är han en originell tänkare, en fantast, eller en behärskad (tuktad) fanatiker. Han tänker med fantasin, och det förblir ett stort äventyr att läsa honom, även de bekanta berättelserna i boken Fiktioner, som avslutar den här boken. Det är texter som uppmuntrar till ständig omläsning, dessa intellektuellt snåriga texter som parerar sina komplexa drag med en förvånansvärd lättillgänglighet.

Som tänkare är han nog både djup och grund – både irriterande fördomsfull och avväpnande tolerant. Allt hos honom är i plural: önskningarna, visionerna. Ibland är det onödigt svårt att följa tankebanorna, när det okonventionella tänkandet kan bli banalt. Men det är också spännande, magiskt. Och kanske lite farligt, för det är ett tänkande som ligger nära galenskapen: ”Jag tror att människan för varje dag kommer att finna sig i att utföra allt vidrigare uppdrag”, som han skriver i sin kanske bästa novell, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”.

Borges litteraturkritik är oortodox. Hans behärskning av kortprosan är i min mening oöverträffad. Att han, förutom i samarbete, aldrig skrev någon roman ska nog inte beklagas. Många av hans novelliknande berättelser är komprimerade romaner, kompakta och informationstäta. Hans förmåga att hitta analogier är också imponerande. På det där blygsamma sätt som blivit hans signum.

Utöver poesin och novellerna finns här alltså några böcker som samlar mer essäliknande texter, däribland Skändlighetens världshistoria, med sina porträtt av slavhandlare, pirater, mördare (som Billy the Kid). Han är både konservator och förnyare. Både siare och nostalgiker. Både modernist och traditionalist. Både ödmjuk och stolt. Den blygsamma överdriften är hans största (och minsta) trick.

Han speglar sig i det skrivna, i citaten, både i de egna och i de andras, och ibland i de påhittade citaten. Det är ingen blunder att vissa saker upprepas, i synnerhet inte när temat i sig är speglingen. Så kan du i en essä från 1935 läsa: ”Speglar och faderskap är avskyvärda, eftersom de både mångfaldigar och bestyrker.” Och i en novell från 1944 läsa: ”speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar människornas antal.”

Utan hans melankoliska temperament skulle nog ändå hans texter riskera att uppfattas som banala. Han vårdar apokryfer, halvsanningen i anekdoten och halvlögnen i skrönan. Man kan bråka i det oändliga om vad Borges är: författare / filosof / poet / essäist / bluff / geni / något annat: du kan välja den spetsfundiga etiketten själv, men ingen av dem kommer att få fäste. ”Det finns ingen intellektuell övning som när det kommer till kritan inte är meningslös”, som han själv skriver i en av berättelserna i Fiktioner.

Men, invänder du otåligt, vad har allt det här att säga mig idag, på 2000-talet? Denna författare som stoltserade med 1800-talsideal, hans stockkonservativa världsåskådning, på vilket sätt är den aktuell nu? Jag vill då betona ambivalensen, de dubbla känslorna, som nog kan lära oss ett och annat, inte minst de av oss som är tvärsäkra. För Borges lyckades vara både världsmedborgare och lokalpatriot. Och hans bild av det fosterland han älskade borde bli ett allmängiltigt resonemang: ”Vi borde kunna tro på möjligheten att vara argentinare utan att behöva bada i lokalfärg.”

Det är förstås ingen överdrift att utse Borges som en av de viktigaste, mest inflytelserika etc etc … Vad man än säger blir det futtigt. Så denna utgåva är mer än välkommen, och då kan man väl avstå från att bli en festsabotör som påpekar att det är synd att Borges i sina förord ofta nämner texter som sedan inte ingår i det svenska urvalet, eller att titlarna där inte riktigt stämmer med de svenska titlarna, eller att han hänvisar till reviderade böcker flera årtionden efter att de skrevs – något som borde tala emot en kronologiskt ordnad serie.  

I vilket fall ser jag verkligen fram emot fortsättningen, där jag hoppas och antar att essän kommer att ta stor plats. För det är vad de tidigare svenska översättningarna har försummat mest: hans oerhört nyskapande essäkonst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar