att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 okt. 2017

White Monkey, Adrian Perera, Förlaget


”Je est un autre”, skrev Rimbaud i ett brev, en ogrammatisk programförklaring: Jag är en annan, lyder en korrigerad översättning som inte tar till vara originalets anomali, där jag kopplas ihop till ett vi – ett pluralistiskt jag, kanske, eller månne ett splittrat jag. Där vi alla befinner oss, kunde man (vad då ”man”? jag menar jag) tillägga.

Nyligen meddelades att årets vinnare av Svenska YLE:s litteraturpris är Adrian Perera, med debuten White Monkey. Det är ett prestigefyllt pris, med tidigare pristagare som Eva-Stina Byggmästar, Ulrika Nielsen, Johanna Holmström. Att jag inleder med Rimbauds berömda utsaga har att göra med Pereras utgångspunkt, med en mor från Sri Lanka, och en finsk uppväxt. Aha, tänker jag naivt när jag ser titeln och läser bokens inledning, ”Min mor säger”, en finsk Vitsvit … tills hon förekommer mig i slutet av boken genom att explicit referera till Athena Farrokhzad.


Fast nog handlar det om vithet även i Pereras bok. Erfarenheten av att vara för mörk i Finland och för ljus i Sri Lanka känns igen från Maja Lee Langvads stridsskrift Hon är arg, om den adopterades dubbla avsaknad av hemhörighet. Likaså de ständiga kommentarerna om hur tjockt håret år, den normaliserade rasismen. Fast det handlar mindre om ilska i Pereras bok, så en mer adekvat titel på den här boken skulle väl vara Han är missnöjd. Upplevelsen att ständigt vara avvikande är densamma.    

Det är en uppväxtskildring som bland annat visar hur svårt det är för den som inte är tillräckligt vit, inte tillräckligt finsk, att säga något negativt om sitt eget land. Att ständigt avkrävas vara glad och tacksam är en besvärlig sits. Det här blir en anklagelseskrift mot Finland, en försynt skriven sådan, eftersom det väl fortfarande finns gränser för hur besviken man får vara.  

Så, Perera skriver identitetspolitisk dikt, och gör det med en teknik som är rakt på sak, utan att bli övertydlig eller programmatisk. Att skriva blir ett sätt att försvara sig mot just dessa förutfattade meningar, och kanske ännu mer genom att därmed ikläda sig Rimbauds roll av den andre, att helt enkelt betona sitt utanförskap. Typ: ”Kallar du mig annorlunda? Du har ingen aning om hur annorlunda jag är …”

Där Märta Tikkanen kunde säga: Tro inte ett ord av vad jag säger, allt är sant”, lyder Pereras uttalade motto: ”Allt i denna diktsvit är fiktion förutom problemen.” Och här är ju verkligen allt problem, så med andra ord bygger allt på sanningen. Olika berättarjag turas om att berätta: en pappa, en mamma, släktingar på mammans sida. Interfolierat finns utdrag ur en intervju, med den typiskt välmenande men förminskande intervjuaren. Perera har en känla för språkets skenbara ytterligheter, samtidigt som han behåller ett slags oputsat handlag.

Boken diskuterar vem som har rätt till sina upplevelser, om hur orättvist det är att bli definierad av andra. Det är i sig en variant av kolonialismen, som visar hur dess strukturera inte har försvunnit. Rasismen fungerar med hjälp av den tysthetsnorm som samhället har intagit, i rasistiska frågor. Hur många blattepoeter tål svenskan? är en av de frågor boken tar upp.

Nog finns det utöver en referens till Farrokhzad en likhet med Yahya Hassan, tänker jag när Perera diskuterar med sin förläggare vilka dikter som borde strykas, eftersom det var en av de saker som gjorde starkast intryck med Hassans debut – hur han diskuterade skrivandet av själva boken. Så blir jag återigen förekommen, när Perera nämner det danska exemplet … Så det är en lekfullt skriven bok också, som behagar skämta på läsarens bekostnad, skojar med våra (mina) fördomar.

Dikterna rör sig mellan självuppoffring och självutplåning. Här mer än antyds de vanliga erfarenheterna av att vara en outnyttjad resurs, i den välutbildade mammans yrkesliv i Finland: ”När hon inte jobbar / försvinner vår mor i vårt största täcke. / Ibland lyfter jag på hennes ögonlock / för att hon ska se hur en lördag ska se ut.” Det här är en verklighet för många, och jag kan inte låta bli att förakta de politiker som ständigt pratar om rättigheten att få arbeta efter sin 67-årsdag när det för många handlar om att vara så utsliten fysiskt och psykiskt att det mer är en fråga om att klara av att jobba fram till sin 65-årsdag.

Genom att på sitt subtila sätt väcka frågor som dessa får boken en effekt som förhoppningsvis verkar på längre sikt, och förhoppningsvis även når en vidare läsekrets. Givetvis kan ett pris fungera så, även om det inte på något vis ska uppfattas som ett hygglighetspris. Nä, det här är en alldeles för stark bok för att väcka sådana misstankar. I dikterna finns en förtvivlan som är mer nyfiket fordrande än desperat uppgiven. Denna försynta anklagelseskrift mot Finland tål att läsas även i Sverige, då Perera skriver med stadig hand i en stil som aldrig famlar eller snubblar.  

1 kommentar: