att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juli 2017

House of Names Colm Tóibín, Penguin Viking


Filmens auteur-begrepp talade om regissörens fingeravtryck, ett osynligt men omisskänneligt kännetecken. Självfallet gäller det även för romanförfattaren, åtminstone för stora stilister. Få har en lika otvivelaktigt stark stil som irländske Colm Tóibín, även om den är lågmäld och sparsmakad, eller kanske just därför, när så många andra satsar på att göra starkast möjliga intryck. Han skriver den försynta tålmodighetens prosa.

Därför är det lätt att känna igen House of Names som ännu en Tóibín-roman, trots att han helt byter genre och spelplats. Det lågmälda finns ju kvar, men intrigen är våldsam och intensiv – som om allt som tidigare varit undertryckt och tillbakahållet nu ges fritt spelrum. Han åstadkommer detta genom att återberätta den antika myten om Agamemnon och Klytaimnestra, så som vi känner igen den främst från de grekiska tragedierna av Aiskylos, Sofokles och Euripides.


Inför slaget om Troja offrar Agamemnon sin dotter Ifigenia. Hos Aiskylos sker det för att blidka krigsgudinnan Artemis, men här mest för att han själv ska nå äran: detta är den första men långt ifrån sista av romanens subtila uppdateringar, en diskret hint om det modernare maktspelets drivkrafter. Gudarna är generellt helt frånvarande, och det är som om hela romanen utspelar sig i tomrummet mellan grekisk mytologi och religion.

När romanen skildrar de kvinnliga figurerna, modern Klytaimnestra och systern Elektra, sker det ur första persons perspektiv, medan brodern Orestes historia berättas ur tredje person. Därför kommer vi närmare främst Klytaimnestra, hon som luras av maken att ta med sig Ifigenias bröllopsklänning, men i stället för giftermålet med Akilles offras hon redan i bokens inledning. Och det är groteskt och realistiskt på samma gång, närgånget detaljerat, till exempel hur illa Ifigenias hår är rakat, eller hur hennes dödsskri tas emot av modern.    

Tóibín är mer intresserad av familjer som går sönder än av miljö och längre beskrivningar av interiörer eller exteriörer. Han lyfter karaktärerna från den stiliserade scenen och ger förloppet en grov men samtidigt finjusterad realistisk ram. Det sker genom hur ingående deras reaktioner skildras – alltså i första hand kvinnorna, medan vi fortfarande blir lite fundersamma över både Agamemnons och Orestes bevekelsegrunder. Men det är en helt annorlunda upplevelse än att läsa de grekiska dramerna, som inte låter oss komma så här nära det mänskliga hos de mytiska individerna.

Som Klytaimnestras smärta – den som är så stark att den bara kan finnas i kvästa antydningar: skulle den släppas fram vore det förgörande. Men det är också en roman som gång på gång underförstått pläderar för människolivets värde – hur värdefullt det är att leva. Människolivets värde både ifrågasätts och försvaras när liken staplas, och det är inspärrningar i underjorden, svärd som gör sitt blodiga jobb, kroppar som ruttnar i solen … Våldet skildras exakt så som det är: plötsligt, hårt, oregerligt. Men han visar också vad som krävs för att det ska utföras, vilka trösklar som ska klivas över för att människan ska slå till.

I förlängningen blir Agamemnons gruvliga beslut begripligt först när det sätts i nutida perspektiv, vilket kan te sig paradoxalt bara för den som läser tillvaron bokstavligt, och tror att vi inte ägnar oss åt människooffer nu. För vad är det då som krävs för att segra i krig? Generaler som offrar sina barn. Att förstå den antika världen blir då inte svårare än att förstå 2000-talets krig mot terrorismen.

Likheten finns också i den terrorbalans som den här romanen så suveränt gestaltar. Detta förekommer i det stora som i det lilla även i vår tid, att hämnden är både den spontana och den rationella vägen till sinnesfrid. Hot har en preventiv effekt bara så länge styrkan hos den hotade är tillräckligt svag. Här identifierar Elektra slottet som ”a house of whispers”, som visar hur skvaller inte heller behöver vara en modern företeelse.

Agamemnons fånge, fienden Aigisthos, utvecklas här till en demonisk älskare, som obehindrat rör sig i slottet och trotsar bojor och låsta rum. Tóibín har kritiserats för denna orimlighet, men jag tycker det förstärker den ominösa atmosfären, och får maktspelet att bli lika sinistert som i Shakespeares Macbeth, som ju också visar hur infernaliskt svårt det är att behärska den blodspillan man släpper lös. Kanske det är så enkelt att det grymma hos människan är en övernaturlig ingrediens: det vill säga att den inte kan förklaras av förnuft och logik, utan är en kraft som när den släpps lös vare sig kan styras eller bromsas av oss själva. Det vi har inom oss är alltid större och farligare än vi tror – vi kommer aldrig att bli medvetna om vilken potential vi har, eller om den är riktad mot det goda eller det onda.

Tóibín håller två tankar i luften samtidigt. Vidskeplighet är bluff och båg – ja, men också: den funkar ändå. Romanens ryggrad är ändå känslor, och det är känslorna hos karaktärerna som är viktigare än händelseförloppet. Elektras ambivalens, och möjliga avundsjuka mot systern, och ett faderskomplex som aldrig skrivs ut men kan anas. Liksom Orestes loljalitet med fadern. Och den utsträckta kedjan av ilska, hur vänskap och svek måste samsas i relationerna mellan människor. Det blir också en bladvändare, fylld av äventyr, en thriller som trots de förutsägbara vändningarna – herregud, en tragedi kan bara sluta på ett sätt – är makalöst spännande. Inte behöver man fråga sig heller, ”hände det här verkligen i pjäsen?”

Men jag kan inte nog prisa Tóibín för hur djupgående hans psykologiska gestaltning går. Här blir de olika karaktärerna helt unika individer, med egna röster. Vad jag mest tar med mig är insikten om hur destruktivt det är att leva nära döden, hur människorna i det samhälle som den här romanen skildrar påverkas av sin våldsamma tillvaro. Det är både utsökt fiktion och krass verklighet. För liksom i tragedierna rör sig fritt mellan opera och kioskdeckare finns det även här inslag som är både hög- och lågkulturella. Ett replikskifte mellan Orestes och vännen Mitros kunde ha skrivits av Raymond Chandler eller Dashiell Hammett:

”’Where is your mother? he asked.
’She is in the palace,’ Orestes said.
’Sleeping,’ Mitros said, ’as only the wicked sleep.’”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar