att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 apr. 2016

Tidsklyftan. En modern version av En vintersaga, Jeanette Winterson, Wahlströms & Widstrand


När Jeanette Winterson gör en cover på Shakespeare uppstår magi. Det är hennes starkaste bok på nästan 20 år.

Nutida författare må vara förlåtna för att de plagierar Shakespeare, då han själv var lika benägen att plundra förrådet av existerande myter och berättelser. Därför är det en god idé att låta framstående författare skriva nya versioner av Shakespeares pjäser.


Först ut är Jeanette Winterson, föga förvånande då hon tidigare bland annat skrivit om Atlas i Canongates serie myter och i Hammer Horrors serie skräckböcker. Nu gör hon med sina egna ord en cover-version av The Winter’s Tale (En vintersaga), och kallar den Tidsklyftan. 

Finansmannen Leo är svartsjuk på sin gravida hustru MiMi, och tror att barnet hon väntar inte är hans, utan vännen Xenos. Det är romanens ena plan. Men med hjälp av tidsklyftan hamnar vi också många år senare i tiden, där dottern Perdita nu är tonåring, adopterad av en familj.   

Leo är romanens obestridliga huvudperson: en paranoid svartsjuk man osäker på allt, inklusive sin egen sexualitet (han och Xeno var ett par när de var unga). Det är ett mästerligt porträtt av girigheten också, kapitalisten som beter sig svinaktigt i vissheten att ingen kan komma åt honom.

Allt är som i Shakespeares pjäs, fast ändå inte, eftersom Winterson har ett språk som innehåller inte bara något utan åtskilligt av Shakespeares främsta egenskaper: snabbhet och smidighet, med halsbrytande rörelser från högt till lågt. Det är ett språk som det slår gnistor om, som det är en ren fröjd att läsa.

Hon tar också fasta på det som gör Shakespeare så genialisk – lekfullheten. Det är som att han inte skrivit sina pjäser, utan han har dansat fram dem, och så är det också att läsa Winterson, åtminstone i den här boken. Det är en kärleksroman, och som sådan är det kanske hennes starkaste sedan Vintergatan går genom magen, som kom för nästan 20 år sedan.

När hon transponerar Leontes och Hermione från hovet till finansvärlden är det ju en snygg markering av vart den egentliga makten förflyttats. Wintersons behandling av stoffet är fantasifullt och egensinnigt. Xeno sysslar med att utveckla tv-spel, och det här är en roman som kan läsas som ett sådant, med karaktärer som beter sig som vore de i ett tv-spel. Samtidigt är det en fullkomligt mänsklig berättelse, med mänskliga reaktioner och känslor.

Svindlaren Autolycus är här bilförsäljare, och en av bilarna som figurerar är DeLorean från filmen Tillbaka till framtiden. Flera citat från dikter och sånger om tid förgyller och fördjupar berättelsen, och förstärker dess intryck av nutid.

Märkligt nog fungerar det här mycket bättre än man kan tro. När Winterson skriver om tiden och om adoption, då är hon på hemmaplan. Det finns överlag eleganta referenser till hennes tidigare böcker – produktplaceringar som åtminstone jag uppfattar som färggranna fynd i en skattkista. Att läsa Tidsklyftan är en smått magisk upplevelse, där man under läsningen nästan luras att tro att Shakespeare faktiskt har spökskrivit Wintersons roman, hur mycket den än förblir ”The Winterson’s Tale”.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/4 2016)

5 kommentarer:

  1. Det är ju verkligen en salig blandning författare som Hogarth Press valt ut att skriva nya tolkningar av Shakespearepjäser!

    SvaraRadera
  2. Ja, jag såg också listan, det var en salig blandning. Befarar att fortsättningen inte blir lika lysande som den här inledningen ...

    SvaraRadera
  3. Jag tyckte inte alls om denna, förstår inte alls de bra recensionerna den fått! Tycker hela Hogarth Shakespeare-projektet är smått provocerande.

    SvaraRadera
  4. Allt beror ju på vad man jämför med. Då finns det mycket som är så mycket mycket sämre.

    SvaraRadera
  5. Denna bjuder dock in till jämförelse med Shakespeare. Och dessutom: verk är väl inte enbart bra i förhållande till vad som är sämre?

    SvaraRadera