Om det funnits ett
behov för ett lackmuspapper för poesi kunde det räcka med att begagna titeln
till en nyutkommen bok: och när det blir
ljust blir det helt fantastiskt. Vill du läsa boken? Då har du antagligen
reagerat på ordsammansättningen och identifierat den som poesi.
Norska poeten Kristin
Berget, född 1975, är för svenska läsare bekant sedan tidigare med två skarpskrivna
titlar på Rámus, Der ganze Weg och Hennes ansikte, båda översatta av Ida
Linde, som nu till denna tredje samling samarbetar med Ulf Krook. Båda hennes
böcker har skickligt låtit de subtila antydningarna samsas med ett explosivt
uttryck.
Nu är uttrycket mer
elegiskt. Det handlar om det parallella skeendet mellan ett nyfött barns
ankomst till livet och världens annalkande slut. Kort sagt: vore vi människor
föräldrar skulle vi vid det här laget ha förlorat vårdnaden om planeten. I
Bergets version av klimatkatastrofen saknas pekpinnar eller moraliska
uppläxanden. Hon konstaterar med ett stilla vemod närvaron av allt det som med stor
säkerhet kommer att vara puts väck inom en inte alltför avlägsen framtid.
I The Guardian
läser jag en intervju med Barry Lopez, känd med naturskildringarna Arctic Dreams och Horizon, och han uttalar sig med alarmerande klokhet: ”we’re
living in emergency times. In the west, we believe we are the most progressive
and socially just, but a lot of that is just a hopeful illusion.”
Kanske vi ska acceptera att vi har förlorat, om inte
vårdnaden så något än värre, den här planeten. Att det inte heller behöver vara
en stor förlust, då vi har visat oss vara så oförmögna att värdesätta annat än,
med Lopez ord, droger, ägande, framsteg – alla dessa konstgjorda hierarkier. Så
om människan är så oduglig: åt fanders med henne.
Jag vet inte om Berget skulle hålla med om en sådan
kategorisering. Hennes rader saknar alarmism, och består mer av sakliga
konstateranden, till exempel ”endast här kan vi vara”, som övergår i ett kanske
mer akut läge: ”ska vi då låta detta ske”. Hennes ord är lakoniska och
klarsynta, och utgår från konkreta ställningstaganden, tagna ur en närvaro i myllan,
med fötterna planterade på åkern, genom ett pejlande över haven, och vandringar
genom skogen. På känt maner inventerar hon det existerande innan det upphör.
Hon skissar också upp en tänkbar framtid, präglad av mer och
mer oro, mer och mer rädsla. Liksom tidigare har Berget en osviklig känsla för
att bevara diktens gåtfullt drag, även när det som här hotar att bli
övertydligt. Denna balansgång mellan att skriva läsaren på näsan och förhålla
sig till världen på en metaforisk nivå är välutvecklad och utsökt. Då kan det
bli suggestivt:
Tiden
är ingen markör
inte
heller en övergång
Utsikten
försvinner
in
i ett vitt mörker
Detta vita mörker – med sina dolda konnotationer … Även det
är ett lackmuspapper för den poetiska bilden. Det kunde uppfattas som sökt, som
en onödig fördunkling. I kontexten blir det en självklarhet, som också
förstärker diktens underliggande och betvingande budskap.
I stället för att skriva postapokalyptiskt – en genre som
håller på att spela ut sin roll, för ingen tror längre att ens några få
överlever – sysslar Berget med att skriva ut apokalypsen i realtid, i det
pågående. Hennes bok konstaterar på sitt stillsamma vis att den epok vi lever i
nu heter undergångens tid. Det är förstås ett hemskt scenario, men vi har ingen
att skylla på: ”Självfallet skulle vi valt andra ord / Vi kan inte be om
förlåtelse”. Här saknas fördömande, men det betyder förstås inte att vi undgår
att vara dömda.
I boken pejlar Berget olika skyddsmekanismer, olika metoder
som kunde förklara eller hjälpa. Men varken vetenskapen, religionen eller
politiken har något att bidra med, egentligen. Eftersom vi människor har varit
dumma nog att sätta oss över allt annat, i en egoism som saknar motstycke.
Sörjer vi människans blivande frånfälle ska vi ändå ha det i åtanke, att det är
en djävligt dålig variant av homo sapiens som tar sin tillflykt in i tomheten
med svansen mellan benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.