Friheten, Linda Vilhjálmsdóttir, översättning John Swedenmark, Lil’Lit Förlag

Tråkigt nog är det här kanske den första recensionen du läser av denna diktsamling, Linda Vilhjálmsdóttirs Friheten, som ges ut av relativt nystartade förlaget Lil’Lit. Den flitige John Swedenmark har översatt. Tråkigt, eftersom den är nästan osedvanligt bra. Förmodligen har du läst recensioner av en massa andra böcker i vår i stället, och det är förstås bra – på ett sätt – men det är ynkedom att det behöver vara så här. Boken nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2017.

Det inleds blygsamt nog med kortkorta dikter, där Vilhjálmsdóttir utnyttjar fragmentets estetik, och visar att hon har förstått denna estetik bättre än många andra som har lockats av denna genre. Som Lars Noréns obesvarade kärlek till fragmentet … I den här boken sker uppvaktningen på ett ganska spännande sätt. Man kunde säga: det här är poesi med bra fokus på det väsentliga.

Ja. Det är en konsekvent genomförd poetik. Här finns en blygsamhet som tilltalar mig, men det blir också en blygsamhet av ett försåtligt slag. Man kunde kalla det anspråkslöst, men då misstar man sig, eller bara underskattar det kraftfulla i själva anslaget. Vilhjálmsdóttir investerar något subversivt i sitt lågmälda tonfall. Och nog är det fråga om dikt som är konstnärligt utmejslad, och även självständigt skriven.

Det finns ett noggrant balanserat temperament i dikterna: ”där människolivets avskräde / leder till grammatisk effektivisering / återstår gör desinficerade sopord / som destruktion dumpning slutförvaring”. Ja, man kunde säga: ett snett ironiskt leende, kanske rentav sardoniskt.

Här finns också ett avsnitt som behandlar en resa till det heliga landet. Det blir en resa där tryggheten kontrasteras med förödelse. Det blir i någon mån blasfemiskt, när dikterna rör sig mot en allt mer desperat framtidspessimism, som inte blundar för hyckleriet i samtiden:

                      bäst för oss

                      att röra på läpparna

                      till visan om återuppståndelsen

                     

                      när framstegstron

                      och empatin frambesvärjs

                      med det klassiska omkvädet om vår särställning

Swedenmarks översättning är säker, och det kan inte nog understrykas, hur glädjande det är att ta del av denna ovanliga men samtidigt bekanta poesi. Säker, men också smidig, och verklighetsförankrad. I något enstaka fall hackar språket – ”sa att friheten som sån inte alls var intressant”. Här skulle jag, med tanke på hur stilregistret är i övrigt, föredra ”sådan”, men jag vet förstås inte hur det isländska originalet ser ut.

Kort sagt är det här poesi av ett slag man inte direkt känner sig bortskämd med. Vilhjálmsdóttir ger sina dikter ett starkt driv, en rastlöshet, och det är ganska oemotståndligt, faktiskt.