Provins 4/2018

Det är svårt att tänka sig en tidskrift som arbetar så hårt som norrländska Provins för att hela tiden utmana sig själv, att aldrig stagnera i ett färdigt koncept. Därför innehåller varje nummer överraskningar, även när de arbetar utifrån givna mallar, så som de välkomna serierna ”omläsningen” och ”numrets konstnär”. Gång på gång blir vi påminda om hur vital den norrländska litteraturen är, och att den kanske upplever en guldålder nu under 2010-talet.

Det går som tåget kunde man säga, för temat för sista numret för 2018 är Inlandsbanan, som avhandlas i flera olika texter. Själva tågresandet har ju genererat mer litteratur än flygandet, eller säg så här: för den som flyger är alltid resmålet själva poängen, att döma av de ständiga instagramuppdateringarna från resmålen och de minimala rapporterna från själva flygandet. ”Flygskam” blev ett av nyorden för 2018, och det visar sig sannerligen i bristen på dokumentation från flygresorna, med tanke på hur vanliga de är: året 2017 gjordes 31 miljoner utrikesresor i flygplan från Sverige. Medan tåget är ett resesätt som uppmuntrar kontemplation och litterärt skapande …

Anna Hallberg, lika firad som poet som kritiker, återvänder till sin ungdoms läsning av Erik Beckmans kufiska roman Inlandsbanan, som hon avsåg skriva en magisteruppsats om. Av det blev intet – men den fick henne att bli poet i stället, något vi borde vara oändligt tacksamma för. Dessutom visar hon att hon förblir en av landets skarpaste kritiker när hon skriver texter som denna: ”Texten förflyttar sig hellre i sidled än vertikalt, men framför allt rör den sig dynamiskt och uppmärksamt utan att tappa fokus.” Det är inte alls svårt att hålla med om hennes höga uppskattning av denna roman.

Vidare skriver Ola Nilsson en essä precis som en essä ska skrivas – en spankulerande text – om Nietzsche och Jämtland. Vi får också läsa fina dikter av Suzanne Ibrahim, fristadsförfattare i Östersund. Och ännu mer, så klart! Dikter, noveller, och så konst, spännande konst av Eva Stina Sandling, gränsöverskridande konst.

Ja, och så presenterar översättaren Christine Bredenkamp Saša Stanišić, med en novell som lyftes från den mästerliga romanen Före festen. När jag häromåret var inbjuden av Bodil Zalesky att föreläsa för svenskstuderande på universitetet i Zagreb träffades vi på ett ölhak efteråt, och hon tog med sig kompisen Christine. Vi pratade lite allmänt om europeisk och tysk litteratur, och jag nämnde att jag inte hade läst något bättre än Juli Zehs Leklust. ”Vad kul”, sa Christine, ”för jag översatte den.” Jag har nog aldrig tappat hakan så mycket som då.   

Nå, förlåt för dessa privata utvikningar, vad jag egentligen ville säga var att Provins börjar få till vana att överträffa sig själv. Hela tiden dessa oväntade inslag. Nu har Pernilla Berglund klivit åt sidan som redaktör, och Carl Åkerlund, som delat redaktörskapet under året, tar över. Jag är helt övertygad om att resan ska fortsätta gå smidigt, och att det blir stopp på just de platser där man minst anade att det skulle finnas något matnyttigt.