Villette, Charlotte Brontë, Modernista

Enligt en del litteraturmänniskor är inte Jane Eyre Charlotte Brontës främsta roman, utan den något senare skrivna Villette. Lucy Hugh-Hallett skrev i The Telegraph 21/4 2014 i just detta ärende, att det är en mognare och rikare roman. Den typen av argument är lika svåra att bestrida som att bifalla.

Vad som kan sägas är att den i vilket fall har haft lika svårt att nå läsare som Jane Eyre haft det lätt med samma uppgift. Inte minst i Sverige, där den översattes 1854, året efter att den utkom, och sedan dess väl knappt blivit omtryckt. I januari 2014 bildades facebookgruppen ”Vi som vill läsa Charlotte Brontës ’Villette’ på svenska”, och det skulle alltså inte dröja mer än något år innan denna önskan infriades. För nu utger Modernista den i helt ny översättning av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling, i sin serie enhetligt formgivna Brontë-romaner, med Nadia Moros undervattensfotografier som omslagsbilder.

Den har ytliga likheter med den mer berömda föregångaren. Protagonisten heter här Lucy Snowe, och hon är inte helt olik Jane till sättet: reserverad, kylig – i ett manusutkast hette hon rentav Frost i efternamn – och med skinn på näsan. Brontë inleder idylliskt nog med trettonåriga Lucy, som bor hos sin gudmor och kivas med en av gästerna till familjen, Paulina/Polly, som i sin tur är förälskad i sonen John Graham. Kivandet är ett återkommande inslag, när Lucy tio år senare får anställning som lärarinna i engelska i Bryssel, eller Villette som staden kallas här (i modern tid har Ingrid Hedström skrivit en serie deckare som utspelar sig i samma fiktiva stad, Villette). Belgien heter Labassecour i romanen, som för den delen är full av självbiografiska inslag. Här kivas hon med en av de engelska kvinnorna, den ytliga Ginevre, som utmanar den något äldre Lucy och hennes brist på äktenskapskapital.

Det är en allvarlig och sorglig historia, full av egenheter och narratologiska luckor, som på ett anakronistiskt sätt gör romanen helt modern. Saker sker utan logisk förklaring, och när Lucy är i Labassecour avslöjar hon först i efterhand att den ”doktor John” som hon umgås med är samme John Graham som hon kände som barn. Det är att reducera den här romanen att koncentrera sig på äktenskapsfrågan, Lucys attraktion i de båda männen John och läraren Paul. Brontë löser också skickligt själva frågan. Att hon var tvetydig till äktenskapet visar sig i det hyperkorta telegram hon skickade till en väninna som gift sig, där hon i stort sett beklagar sorgen.   

Det temperament som Lucy domineras av är inte den urbrittiska ire (vrede) Jane Eyre ägde, även om det nog inte är alltför vågat att anta att vreden låg nära Charlotte Brontës kynne. Lucy är passiv: en betraktare, som är ytterst sparsam med sina egna känslor och sina egna bevekelsegrunder, även om hon mer än en gång faller i gråt. Hugh-Hallett formulerar det bra i Telegraph-texten: ”There has seldom been a first-person narrative that withheld so much from its readers, and yet communicated such terrible or such intimate emotion.” Den här gången är Brontë mer tillknäppt, slösar inte med upplysningar om den hemlighetsfulla Lucy. Inte heller får vi ta del av det som brukade vara en obligatorisk analysfråga: ”förändras huvudpersonen?”, för det gör hon ju inte.

Hos både Jane och Lucy finns något beskäftigt, och en social osmidighet som fått en del kommentatorer att spekulera i autism-diagnoser för Jane, något som möjligen är att gå lite för långt. Lucy har också sina irriterande drag, men det är ju också det som gör henne så fascinerande, som skapar driften att läsa vidare. För det ska också sägas att det är ett annat sätt att berätta som uppfinns av Brontë i den här romanen, ungefär som systern Emily gjorde något helt revolutionerande med sin kryptiskt skrivna Svindlande höjder; kanske Villette liknar den romanen i högre grad än den liknar Jane Eyre, åtminstone berättartekniskt. Hon gör det genom att till viss del följa konventionerna, men överskrider dem mindre storslaget eller sensationellt. Sålunda är också den religiösa tron av ett ortodoxt slag, och bibelreferenserna frekventa och vedertagna. Hon anspelar på åtskilliga bekanta bibliska historier, däribland den i Apostlagärningarna om Eutykus, som hade oturen att somna sittande i ett fönster när han befann sig på tredje våningen, och ramlade med dödlig utgång – Jonathan Swift växlade kvickt över till den berättelsen mitt under en av sina predikningar, när han såg en yngling som hade fallit i sömn sittande på en riskfull plats.

Lucy pendlar mellan värme och kyla, mellan passionerna och stenstoden. Är hon glåmig på ytan är hon full av liv på insidan, men ändå på ett märkligt fridfullt sätt. Liksom Jane blickar hon i fiktionen tillbaka från en framtid då hon åldrats, ”jag säger inte hur många år”, yttrar sig Jane spefullt. Lucys hår lägger sig vitnat under en vit hätta, i en av Brontës vackra poetiska bilder, ”likt snö under snö”. Och personifieringar används flitigt, som när Förnuftet blir en ovälkommen häxa: ”Förnuftet viskade fortfarande till mig, lade en vissnad hand på min axel och lät sina av ålder isblå läppar snudda vid mitt öra.”

Det finns en hel del ironi eller rentav sarkasm i hur Brontë skildrar det främmande, med xenofobin som ett av de mindre smickrande inslagen redan i Jane Eyre. Dels häcklar hon katolicismen, dess medgörlighet inför synden, och dels förlöjligar hon ytligheten hos den kontinentala befolkningen, som är både korkad, opålitlig och flirtig. Men viktigare är den psykologiska insikt som förmedlas, inlevelsen i människans belägenhet, och den djupa människokännedom som kommer till livs allt mer i romanen: ”Det finns ett förvänt sinnelag som snarare blidkas än störs av missuppfattningar, och på platser där vi aldrig blir riktigt kända tror jag att vi njuter av att bli fullständigt ignorerade. Känner sig inte en hederlig man som av en slump tas för inbrottstjuv snarare smickrad än förargad över misstaget?”

Romanen är stoikerns livlina, och det är inte svårt att förstå varför 1800-talet uppvisar en sådan rikedom av insiktsfulla kvinnliga romanförfattare, då de till skillnad från herrklubbsbesökande män pladdrade mindre och bevakade mer. Stoicismen är också skickligt gestaltad i en av systern Emilys mest bekanta dikter, ”The Old  Stoic”: ”as my swift days near their goal: / ’Tis all that I implore; / In life and death a chainless soul, / With courage to endure.” Kanske det aldrig har låtit vackrare att uthärda, om man undantar Faulkners romaner. Men jag förblir i många avseenden team 1800-talet framför många av modernisternas finessrika upptåg och stilistiska briljanser. Det finns i själva ansträngningen, i ambitionen, något som jag tror vi har åtskilligt att lära av. Romaner som Villette är inget för de rastlösa, men desto mer för den som rustat sig med just stoicism.   

Som satiriker är Brontë förstås mer burdus än Jane Austen, och det är kanske orättvist att jämföra de två – det är som att jämföra Charles Dickens med Thomas Hardy, att vem man gillar kan bero mer på ens eget temperament än på författarens kvaliteter. Om det nu är en bra idé att jämföra. Virginia Woolf gjorde gärna det, och hon föredrog ju Austen, vilket jag alltid betraktat som ett felslut.

En lysande scen utspelar sig när den ensamma Lucy blir hejdad av en man på en konstutställning, framför en tavla av en voluptuös kvinna, under namnet ”Cleopatra”. Mannen undrar uppbragt var hennes ”ledsagare” är. Som ogift kvinna hade Lucy inget där att göra, inser hon när hon betraktar alla gifta kvinnor som tilläts ströva fritt bland de uttrycksfulla tavlorna. En fin allegori över 1800-talets kvinnosyn, där den ogifta kvinnan till varje pris måste skyddas från farligheter, och där det ansågs onaturligt med Lucys civilstånd. Bara månader efter att Charlotte Brontë publicerat Villette gifte hon sig, och drygt ett år senare var hon död.

Det vi alltså får av Charlotte Brontës sätt att skriva, och det som gör läsningen av Villette till ett sådant äventyr, är ett nytt sätt att tänka. Det som presenteras är inget mindre än ett nytt tankesystem, och det är i detta som Villette blir ett viktigt litterärt verk, och alltså inte enbart som ”en arthonhundratalsroman”, utan som en fortfarande aktuell bok, att den fortsätter att tillföra saker till oss. Lucy Snow och Charlotte Brontë smälter ihop, och det är först efteråt vi blir varse vad författaren har gjort med oss.

Översättningen innehåller sina varsamma uppdateringar (som orden ”retreat” och ”smilfink”, som väl inte började användas på svenska förrän 1914). Jag hade gärna undvarat det kladdiga tilltalet ”kära läsare”, när författaren oftast stannar vid det distanserade ”reader”. Att Brontës franska termer och meningar översätts må vara praktiskt, men noter vore mer troget originaltexten, speciellt när glosan ”hein” (va?) är så betydelsebärande i hur hon använder det. Det är förstås en smaksak vad gäller semikolonets användning, om det är lämpligt att vara lika frikostig i en svensk text 2015 som en engelsk text 1853. Tristare är kanske att Brontës ibland eleganta meningsbyggnad med bisatser lite väl ofta huggs av i korta huvudsatser, liksom att den stundtals poetiska stilen genomgår en Hemingwayifiering: ”I wept one sultry shower, heavy and brief” blir på svenska ”Jag grät ymnigt en stund.”

Säkert ska dessa förenklingar göra romanen mer tillgänglig för en 2000-talspublik, men jag är tveksam till den metoden. Så här ser en av Brontës meningar ut:

”As for me, it quite sufficed to my mental tranquility that I was known where it imported that known I should be; the rest sat on me easily; pedigree, social position, and recondite intellectual acquisition, occupied about the same space and place in my interest and thoughts; they were my third-class lodgers – to whom could be assigned only the small sitting-room and the little black bedroom; even if the dining and drawing-rooms stood empty, I never confessed it to them, as thinking minor accomodations better suited to their circumstances.”

På svenska blir det här uppstyckat i sex meningar, och då blir stilen onödigt korthuggen och reportagelik:

”För att jag skulle behålla mitt inre lugn räckte det att jag var känd för sådant som det var viktigt för mig att vara känd för. Resten tog jag lätt på. Härstamning, social ställning och komplicerat intellektuellt arbete upptog ungefär samma utrymme i mina tankar. De var mina tredje klass hyresgäster. De fick endast vistas i det lilla vardagsrummet och det lilla sovrummet mot gården, även om matsalarna och salongerna stod tomma. Jag bekände aldrig det för dem, eftersom jag tyckte att ett anspråkslöst boende passade dem bäst.”

Ofta hör vi talas om en vantrivsel med samtiden, dess jäkt, konkurrensen till döds, stressen och ytligheten, ja, det höga tempot. Men den här digra romanen är ett bra botemedel, eftersom den kräver sin tid, sin koncentration, att man helt låter sig försjunka i den, bli helt bortsvept av dess innehåll. Det är det värt, faktiskt, att ta del av en tid då man verkligen hade all tid i världen. Det kan vara befriande med denna kontrast till nuet, och jag tror det här har större chans att nå mig än mindfulness eller vad det nu är som är på tapeten för tillfället för den som vill fly hetsen.