Vägrandets gospel, Gatuduvan, Fri Press Förlag

Gatuduvan är en pseudonym. Men författaren finns på bild på omslagets baksida, så det är ju ingen heltäckande anonymitet, utan mer ett kamouflage. Det kunde vara Bob Hansson anno 1999 på den bilden med mikrofonpoeten i orange säckiga byxor, dubbla halsband, kofta och randig mössa, och obligatoriskt Beat-skägg, för ja, jag läser också, oroväckande nog, att Gatuduvan getts namn som ”tjugohundratalets svenska Beat-poet”.

Förlåt, jag raljerar. Jag läste ju Gatuduvans förra bok, Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna, och där fanns förvisso glimrande rader, men också en viss tjatighet i maneren. Nu är det här snarare genrens inneboende faror än Gatuduvans eget fel. Till och med de bästa Beat-poeterna, Ferlinghetti och Corso, har tjatiga sidor.

Vägrandets gospel, alltså: vi rör oss på bekant mark: vantrivseln i samtiden. Den är lätt att identifiera sig med, och några av Gatuduvans treradingar hade gjort sig bra på twitter. Världens förhårdningar möts upp av hans ibland snillrika besjälningar, med en stad som antar mänskliga dimensioner – något som definitivt saknats för den som vandrat i valfri storstad de senaste åren, just det mänskliga perspektivet.

Gatuduvan hatar: moderater, nobelmiddagen, tråkfolket, sverigedemokrater (vars politik på Löfvéns vis kallas ”fascism”), jorden runt-resenärer. Lite inkonsekvent att hata resenärer, när han själv drivs av rälsromantik. Dessutom krymper ju hatet människan, gör henne bara bitter och förtvivlad. Det måste kanaliseras i vrede, och jag tror Gatuduvan skulle tjäna på att hata mindre och bli mer konstruktivt förbannad.

I dikterna finns en tendens mot självspäkningen, ett ”kolla vad alla är dumma, men inte jag!” Hjälper sådant? Jag tror det är för sent; jag har gett upp allt hopp om mänskligheten, tycker att den = vi bara har oss själva att skylla när det går åt helvete, förmodligen fortare än vi anar. Samtidigt kan jag beundra den naiviteten, tycka att Gatuduvan förtjänar någon slags belöning för att han fortsätter försöka. Det är bara det att det inte bara är mycket utan allt som talar emot honom.   

Men drömmarna finns, och då kan det bli så här vackert:

”I en busskur

mitt i stadens larm

ritas kartan

ut ur tidens ram

drömmen vandrar barfota fram

avväpnar kaoset

går ut i världen”.

Kanske titeln Vägrandets gospel väckte mina förhoppningar om ett ekelöfskt Non Serviam-imperativ, men jag kan inte låta bli att upptäcka ett allt tröttare Bob Hansson-tilltal, och därifrån är det förstås inte långt till den oundvikliga referensen Bruno K. Öijer, vars tågromantik och besjälningsmani nog smittat av sig en del på Gatuduvan. Tror du mig inte, pröva att läsa Öijers ”Ishjärtat” parallellt med den här boken. Öijer: ”genom någons ådror / rann allt som är billigt / obegåvat och fult”. Gatuduvan: ”allt trams / allt billigt och fult / når inte hit”.

Gatuduvan är en skapande människa, som också ägnar sig åt konst och musik. Jag tror att en uppläsning skulle fungera bättre, för då tolereras nog en del grammatiska oegentligheter. Men det är snyggt gjort med några dikter mot slutet som lämnar en öppning mot fågelns flykt, då det knyter an så bra till pseudonymen. Liksom frammanandet av skogen som en alternativ värld där trollen för en gångs skull är välkomna.