Hjärtats
poesi, det gör mig misstänksam, eftersom Oscar Wilde har slagit fast att all
dålig poesi har sitt ursprung i känslorna. Så när Bodil Malmsten efter 22 års
uppehåll återkommer till dikten som form med titeln Det här är hjärtat, då låter jag intellektet härska och det
härsknar till över den inställsamma titeln.
Det
skulle jag inte ha gjort, kanske, för det är en oväntat bra bok. Möjligen har
jag låtit mig luras av det allt slappare tilltalet i hennes bloggböcker, som
utgjort Malmstens produktion under i stort sett hela 2000-talet. Det här är
verkligen något annat, något mer distinkt och klart mer övertygande.
Liksom
de titlarna har varit ett frosseri i litterära stölder har den här ett direkt
citat, då den döende Gunnar Ekelöf enligt en gullig historia lär ha tagit en
blyertspenna och med den pekat på sitt bröst, i den säng där han skulle dö, och
framviskat orden ”det här är hjärtat”. Både kryptiskt och glasklart, alltså,
och som sådant en bra sammanfattning av Malmstens poesi. Låt oss inte glömma
att den senaste diktboken hade en titel som tidigare yttrats av Samuel Beckett.
De
här citaten kan vara ett störande inslag. Nog kan man störa sig på egenheten att
hon måste låta sina dikter eka av Lindegren, Poe, Bowie, och så vidare.
Förvisso. Liksom man kan störa sig på ett högtidligt, närmast bibliskt tonfall,
där hon ibland låter som någon som förläst sig på Jonas Gardell. För den delen,
det går också att störa sig på hennes vardagskäcka tonfall, en lätt raljant ton
som inte är kompatibel med innehållet.
Och
ändå! När dessa ytterligheter möts, det högtidliga med det vardagliga, då
uppstår en sällsam sorts poesi. Jag tror nog att Malmsten hör till våra mest
underskattade poeter, att hon alltså aldrig blivit tagen på allvar. Möjligen
har det att göra med att hon råkade bli folkkär när hon var tv-gäst i program
som ”Läslustan” och ”Röda rummet” för ofantligt länge sedan. Tänk ändå, att en
författare kunde bli folkkär på den tiden …
För
det här är ytterst slagkraftig poesi. Som titelns anspelning på Ekelöf kan
uttydas rör det sig om att uttala sig i dödens närhet. Kärleken som har dött,
den döda kärleken. Som sorgedikt är det också realistisk och närgånget, även när
Malmsten med sitt ordvrängande skapar distans. Hennes oneliners ger ett
hisnande djup åt upplevelsen: ”Kärlek är att jag vill / att du finns”.
Men
det finns något övertygande i hur hon den här gången låter hjärtats
osentimentala biologi ta över, genom att låta mekaniken pumpa på, och gå på
tvären mot känslorna som uppstår. Då blir det skrivet i kryss, eller vad fan
det heter när man seglar i motvind.
Hon
kan också göra sorgens egoism till något vackert:
”Det
är inte de avlidna
som
lider
Det
är de kvarblivna
Du
är mitt enda bevis på
att
jag har funnits
Du
är mitt alibi
Mitt
vi
Kom
tillbaka
Kom
tillbaks”.
Om
inte det här är vacker kärleksdikt, då vet jag inte vad som är det.
Sorgen
får henne att gå till en ”sorgecoach”, med förväntat resultat. Andra människor
kan inte hjälpa ett dugg, säger Malmsten indirekt, det enda som hjälper är –
hjärtat, det biologiska psykologiska hjärtat som minns och som finns. Och så
läsningen, förstås, de andras ord. Inga eufemismer får plats i hennes värld,
och det är en värdefull och inspirerande inställning som jag tycker vi kan lära
oss mycket av.
Ja,
det här är en fin bok, och att det har varit nödvändigt att skriva den
betvivlar jag inte ett dugg. Det är en bok som får mig att önska mig tillbaka
till den tiden då jag fortfarande stod på Malmstens sida, innan de ofokuserade
bloggböckerna. Det är lätt att glömma, men även när hon var folkkär fanns det
en stor sorg i hennes böcker, något som ges ytterligare resonans med den här
boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.