Eftersom
jag har varit förälskad i Patti Smiths röst ända sedan jag som elvaåring hörde
henne sjunga ”Privilege (Set Me Free)” tar det emot att säga detta. Uppföljaren
till hennes med all rätt hyllade Just Kids som nu utkommer, M Train, är
bräcklig och ofokuserad. Medan den förra boken var ett fenomenalt porträtt av
ungdomskärleken Robert Mapplethorpe är den här nya boken ibland irriterande
medioker.
Patti
Smith tog sig an sina idoler i ungdomen. Det är Rimbaud, Plath, Genet, Blake,
Kahlo … Det är både lite rörande och lite sorgligt. När hon tar sig an nyare
kultur handlar det om tv-deckare, som hon binge-tittar på i vart och vartannat
kapitel av den här boken. Det är kanske kul en gång, men att läsa om någon som
tittar på tv-serier är väl bara marginellt mer intressant än vad det är att
själv titta på dem.
Vi
får veta att Smith helst skriver i sängen (ett sympatiskt drag). Att hon inte bara
vårdar sina ungdomsidoler, utan verkar helt vara kvar i en analog värld, där
hon doppar pennan i bläckhornet och skriver brev i stället för e-post, och tar
kort med en polaroidkamera, vars bälg ibland är i bristfälligt skick. Även det
är lite rörande och lite sorgligt. Ofta glömmer hon en pinal här eller där, men
hon verkar inte lägga in allt för mycket sentimentala värden i världsliga
saker.
Ofta
är det ofokuserat, där hon vandrar omkring i olika hotellrum och talar med
gardinerna, eller lägger ut tarotkort. Men då och då blixtrar hon till i skarpa
analyser av Pasolinis filmer, av Jean Genets sista dagar när han, den gamle
knarkaren, vägrar smärtstillande för att ha ett klart huvud för att skriva på
sin sista bok. Eller när hon berättar om ett bisarrt möte med schackgeniet
Bobby Fisher, och hur de sjunger Buddy Holly-låtar tillsammans tills hans
livvakt avbryter och frågar om han blivit skadad. En av berättelsens komiska
höjdpunkter.
Den
stora bristen är att Patti Smith aldrig lyckats göra porträttet av maken Fred
”Sonic” Smith, som hon levde tillsammans med i sexton år, lika levande som
Robert Mapplethorpe blev i Just Kids.
Fred dog 1994, strax innan Patti gjorde comeback med skivan ”Gone Again”. Som
sammanhållande röd tråd fungerar en cowboy som hon drömmer om och kommunicerar
med. Flummigt och tyvärr inte något som erbjuder några nycklar till hennes
konstnärliga värld. En av de saker jag gärna ville veta mer om är paradoxen i
att trots att hon förhåller sig till en så mossig musik, så starkt förankrad i
seg Rrrawk, fortfarande kan låta så ung och inspirerad.
Ett
beröm ska ändå utgå till översättaren Ulla Danielsson, som lyckats överföra den
interna rock’n’roll-engelskan till begriplig och på det stora hela klanderfri
svenska. Enda skönhetsfläcken i översättningen är en något anglifierad
kommatering. Så här ser det ofta ut, men jag väljer ett exempel som i stort
sett summerar bokens innehåll: ”När jag hade druckit en sista kopp kaffe på
College, begav jag mig till flygplatsen där jag upptäckte att mina väskor hade
blivit kvar på hotellet.”
Kommatecknet
ska förstås flytta från mellan ”College” och ”begav” till mellan ”flygplatsen”
och ”där”. Boken handlar, som ni förstår, mycket om kaffe, om resor, och om
kvarglömda saker.
Sådant
kan ha sin charm, inte minst när hon skriver engagerat om kaffedrickandets
ritualer. Ofta hamnar hon på olika caféer, och den kärlek hon uppbådar till
kaffet hon serveras överträffar märkligt nog den kärlek hon trots allt visar
till maken Fred. Så vill man ha utförliga berättelser om kaffets magiska
inverkan får man sitt lystmäte. Däremot är boken som helhet något av en
besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.