Gatuduvan
är en pseudonym. Men författaren finns på bild på omslagets baksida, så det är
ju ingen heltäckande anonymitet, utan mer ett kamouflage. Det kunde vara Bob
Hansson anno 1999 på den bilden med mikrofonpoeten i orange säckiga byxor,
dubbla halsband, kofta och randig mössa, och obligatoriskt Beat-skägg, för ja,
jag läser också, oroväckande nog, att Gatuduvan getts namn som
”tjugohundratalets svenska Beat-poet”.
Förlåt,
jag raljerar. Jag läste ju Gatuduvans förra bok, Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna, och där fanns
förvisso glimrande rader, men också en viss tjatighet i maneren. Nu är det här
snarare genrens inneboende faror än Gatuduvans eget fel. Till och med de bästa
Beat-poeterna, Ferlinghetti och Corso, har tjatiga sidor.
Vägrandets gospel, alltså: vi rör oss på
bekant mark: vantrivseln i samtiden. Den är lätt att identifiera sig med, och
några av Gatuduvans treradingar hade gjort sig bra på twitter. Världens
förhårdningar möts upp av hans ibland snillrika besjälningar, med en stad som
antar mänskliga dimensioner – något som definitivt saknats för den som vandrat
i valfri storstad de senaste åren, just det mänskliga perspektivet.
Gatuduvan
hatar: moderater, nobelmiddagen, tråkfolket, sverigedemokrater (vars politik på
Löfvéns vis kallas ”fascism”), jorden runt-resenärer. Lite inkonsekvent att
hata resenärer, när han själv drivs av rälsromantik. Dessutom krymper ju hatet
människan, gör henne bara bitter och förtvivlad. Det måste kanaliseras i vrede,
och jag tror Gatuduvan skulle tjäna på att hata mindre och bli mer konstruktivt
förbannad.
I
dikterna finns en tendens mot självspäkningen, ett ”kolla vad alla är dumma, men
inte jag!” Hjälper sådant? Jag tror det är för sent; jag har gett upp allt hopp
om mänskligheten, tycker att den = vi bara har oss själva att skylla när det
går åt helvete, förmodligen fortare än vi anar. Samtidigt kan jag beundra den
naiviteten, tycka att Gatuduvan förtjänar någon slags belöning för att han
fortsätter försöka. Det är bara det att det inte bara är mycket utan allt som talar emot honom.
Men
drömmarna finns, och då kan det bli så här vackert:
”I
en busskur
mitt
i stadens larm
ritas
kartan
ut
ur tidens ram
drömmen
vandrar barfota fram
avväpnar
kaoset
går
ut i världen”.
Kanske
titeln Vägrandets gospel väckte mina
förhoppningar om ett ekelöfskt Non Serviam-imperativ, men jag kan inte låta bli
att upptäcka ett allt tröttare Bob Hansson-tilltal, och därifrån är det förstås
inte långt till den oundvikliga referensen Bruno K. Öijer, vars tågromantik och
besjälningsmani nog smittat av sig en del på Gatuduvan. Tror du mig inte, pröva
att läsa Öijers ”Ishjärtat” parallellt med den här boken. Öijer: ”genom någons
ådror / rann allt som är billigt / obegåvat och fult”. Gatuduvan: ”allt trams /
allt billigt och fult / når inte hit”.
Gatuduvan
är en skapande människa, som också ägnar sig åt konst och musik. Jag tror att
en uppläsning skulle fungera bättre, för då tolereras nog en del grammatiska
oegentligheter. Men det är snyggt gjort med några dikter mot slutet som lämnar
en öppning mot fågelns flykt, då det knyter an så bra till pseudonymen. Liksom
frammanandet av skogen som en alternativ värld där trollen för en gångs skull
är välkomna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.